Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
( 66 )
Friherre Ehrenheim» död var den af en Christen
och en vis, för hvilken lifvet endast är en öfvergång
till något bättre, och döden en kallelse till en hö*
gre vishet, ett renare ljus, en Varaktigare sällhet.
©ütittciDft.
Blekings-blommor af Assar Lindeblad.
Lund, 1818. Sa tidd.
Titeln pä en bok betyder i allmänhet ingenting,
Serdeles i våra dagar, då man sett Babels Torn af
Vers och Arkar af Prosa uppstå i Litteraturen, utan
att fråga, hvad sammanhang vore emellan titeln och
innehållet. Annat är dock förhållandet mellan
stycken af en alldeles fantastisk natur, hvilka sjelfvilligt
uppsäga allt burskap inom litteraturens serskilda
klasser, och en samling vanliga vitterhets-stycken.
För de senare betecknar en titel, som säger mer
eller annat, än den bör innehålla, gemenligen
något anspråk eller afTektation. Den skarpa kritik,
Byron fick for sina första poemer uppbära nf
Edinburgh Review, härledde sig till en stor del
från titeln, deri han tillkännager, att sångerna voro
of a minor, eller af en omyndig, liksom ville ban
dermed säga: "ser hi, huru en 17 års gosse kan
skrifva!" Efter vanlig logik, kan med rubriken
Blekings-blommor blott förstås tvenne saker: antingen, att
blommorna egentligen tillhöra Blekingen, eller också,
att förf. dermed vill säga: ser ni, sådana poetiska
blomster, Blekingen har. Att’han dermed velat ånge
någon lägre eller anspråkslösare art af poesi, är icke
sannolikt, ty hvarför skulle man ej ha rätt, att
skrifva »& bra ver» i Blekingen, auui QUHUI.tajc?
Bland dessa blommor finnas åtskilliga, som icke så
egentligen tyckas tillhöra blomsterlifvet, såsom:
Con-iracts-Prosten Schartau, Hagbarts Ek, Alnaryd, m. fi.
Dessa vårens barn äro i öfrigt hvarken utan färg
eller doft. Ree. utmärker med serdeles nöje dem, som
hafva till öfverskrift Greklands frid, Tulpanen och
Nattviolen, samt, till en de), den nyssnämnde
sången öfver Schartau. Förf. saknar icke poetisk
inbillnings-kraft, hans vers är i allmänhet
harmonisk, stundom musikalisk, hvilket våra lyriska
skalders verser äro mera sällan, an man tror; men det
begär, att TegneVisera, som sä allmänt bemägtigat
sig våra yngre skalder, har i denne liksom
potentie-rat sig. Olyckligtvis ar Tegner en af de författare,
hvilka minst af alla låta imitera sig. Rikedomen
af bilder, hvilka hos honom, likasom’hos Jean Paul,
ligga i sjelfva id^n och osökte framblixtra,
samman-letas af hans efterapare med synbar möda, hvarför
den poetiska färgglansen hos dem äfven ej kan
kallas kolorit, utan Utgör ett brokigt, kallt och
hvim-landc färgskimmer, som tröttar ögat, utan att ge
något egentligt lif åt framställningen. Sålunda liknas
Schartau här ömsom vid en våg, en ek, en ros, en
dykare, en rustkammare, en Cherub, Sinais åska,
Nordens forssar, Tassos kämpar, Paradisets lejon,
en solbestrålad Ocean, o. s. v. — Blekingen kallas
"Ett färgrikt ord af Skaparns Suada,
En stjerna fast på rätt och pligt."
Huru en bel provins kan kallas "en stjerna fåstad
på pligt och rätt," må förf. förklara.
Hos TegneV ligger det enkla, naiva, idylliska,
alltid bredvid det djupa, höga, betydelsefulla. Han
nyttjar, med en konst, som är honom egen, hvar-
>dagliga talesätt, för att utsäga sublima id&r;
uttrycket, i sig sjelft simpelt, blir hos honom alltid
ädelt genom användandet, ocli han påminner om den
store målaren, hvilken, för att framställa de
skönaste fignrer, stundom begagnade sig af ett sotkol. På
samma sätt inför han techniska ord, lånta fråu
främmande språk, utan att hans eget språk derför kan
sägas upphöra att vara Svenskt; det är det tvertom
mer, än de flestas. Denna sammanställning af
he–terogena ämnen utfaller icke så väl hos andra. Rec.
räknur bland de mindre lyckade de här
förekommande drifvans saltomortaler i Nordanväder,
Djupadals æstetik, hjelten som förmanas, att ej förlora
■sin sköld och sin idé, eller vara stark som basenpà
en lyra, Vinterns himla-princessor, Månan lägger
■ned sitt öra (fornt har ban haft horn, nu har han
fått slokiga öron), o. s. v. Dessa fläckar, genom
otjenliga och betydelselösa jemförelser, återköpas
dock af rena och klara partier, såsom:
Vid enslig bäck slår Filomela
sin elegi i stjernklar natt,
eller Der, hvar vinden som en svansång låter,
trädet hviskar, som en anderöst,
och en helig kärlek sakta gråter
öfver mullbetäckta bröst.
Minst synes Hr L:s sängmö ämnad för det högre
erotiska skaldeslaget. Detta är äfven, då man ej väljer
den elegiska tonarten, ett bland de svåraste. Att måla
Chariterna så lätt beslöjade, att hvarje rundning af
de förföriska formerna förråder sig under det
genomskinliga draperiet, och likväl ej stöta den fina
smakens och blygsamhetens fordringar, förutsätter en fin
takt, en Correggios pensel. Bland våra skalder har
roåhäoda ingen, mer än Kellgren och Leopold,
fullkomligt Harun lycsats. var »ur», gur mfvagrf med
mindre omständigheter och onödiga omsvep. I sj„
sång Flickan i badet ropar han:
"Jag vill med i badet, flicka! —
Härdar jag blott ut att blicka,
nog tål du att blicka på.
Ingen skada
ar, att bada
just derför, att man är två."
I poemet Kyssen uttrycker han sig på följande vist
"En kyss, en kyss
talar bättre Sn sjelfva Wallin,
höres äfven af mur och ruin.
Den måste likväl i senare fallet vara bra
smällande. — Blekings-flickan, som smilar så vänligt,
tyckes i öfrigt vara ganska lik alla andra bondflickor
med rosende-röda läppar, munter och trogen o. s. v__
Det techniska af versen är i allmänhet vårdadt;
likväl tillåter sig förf. stundom, att skrifva förtjen,frys,
tåler, i stället för förtjena, frysa, tål; och ordet
svunnen, i stället for försvunnen, hvilket förekommer 3
gånger inom 8 rader, är icke heller att berömma.
Öfver slutsången Afskedet innehåller Rec. alldeles
sitt omdöme, ty han bekänner, att han icke försfcår
den. — Rec., som icke utan verkligt nöje läst
åtskilliga af förf. äldre försök, önskar, och med honom
troligen en stor d<;l af allmänheten, att förf. ville
återgå till den natur och enkelhet, som utmärker
dem. Då en förf. vill vara något tner eller annat,
än sig sjelf, löper ban fara, att förlora de behag,
hvarmed naturen begåfvat honom, utan att vinna
några andra i stället.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
