Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
C 75 3)
kostnad. Man behöfver väl ej vara konstdomare för
att förstå, det Raphael kan aga en och annan
förtjenst framför Ilr Westin, titan att just låna dem [af
bonom, Om vi likväl skulle begätt någon
mannamån, då vi satte Raphaels förklaring framfor
Westins, så Sger Hr W. ju i ersättning St. Postens lof,
hvilket Raphael åter får urabSra. — Den lilla
gröna kullen, hvarpå Frälsaren står, yrkar Posten
vidare, skall vara berget Thabor, måladt alldeles
efter naturen, hvilket df LegatPredikanten
Berggrens resa äfven skall intygas. Emot dylika
auktoriteter våga vi naturligtvis intet invända; men vi
trodde ej, ott berget Thabor, hvilket uppgifves
såsom 5ooo fot högt, skulle se ut som en tufva. För
att få berget fullkomligt i enlighet med Tit
Berggrens beskrifning, lärer Hr W. då icke heller
underlåta, att förse |det med brunnar, cisterner,
ruiner af byggnader och fästen, efter en af St. P.
uppgifven {danritning. I öfrigt är den gamla legenden,
som förlagt Christi förklaring på Thabor, för
många år sedan ölverändakastad. — Att ingen
förnuftig konstdomare gör en jemnforelse mellan en ännu
lefvande konstnär och en mästare, som lefvat för
trenne sekler tillbaka, är något alldeles nytt Vi
viste ej, att de konstnärer, St. P. tagit under sitt hägn,
ej fa jemföras med andra, än deras samtida. Också
är det ej vi, som börjat denna sa ramanställning, men
en annan konstdomare, som utan betänkande satte
Hr W:s komposition framför Raphaels, hvarvid vi
trodde oss böra göra några erinringar. Hvad åter
tillägget vidkommer, att man ej bor jemföra dem,
"ulan att känna bådas arbeten " äro vi alldeles af
St. P:s tanka, och undra blott, att den, som stiftar
så ypperliga konst-theorier, så illa följer dem, att
ban sjelf gör en parallel på flera auart-sidor
mellan tvenne konstnärers arbeten, af hvilka han blott
sett den enas. Äfven i allt hvad som rörer det
teck-niska, äro vi fullkomligen ense med St. P. Han
finner, att vi blott sett saken ur alldeles motsatt
synpunkt. Deraf slutar ban, att, om den ena haft rätt,
så bör den andra haft orätt. Detta är lika
skarpsinnigt, som rigtigt anmärkt. Nu säger ban
deremot icke (förmodligen af blygsamhet), hvem af oss
begge, som har rätt Han öfverlemnar detta åt
Publiken. Så göra vi äfven, och frågan är följaktligen
lika långt avancerad, som innan St. P. började
skrifva. Ett serskildt præmium bör hnn dock hafva
för sin uppfinning, alt inäta luftperspektivet med
aln-mätt, och man kan svårligen tänka sig någon
lustigare anblick, än SlockholmsPosten i Vatikanen,
mätande med sin tumstock distanserna på Raphaels
tafla. Men till dess ban gjort detta, borde ban låta
bli, att omtala, huru Raphael målat, "några alnar
ofvanför de tre förskräckta lärjungarna, Frälsaren
jemte Profeterna," samt "några famnar" nedanföre
"ett vänligt folk-uppträde," o. s. v.. .; ty derigenom
gör han sig ju, i sin okunnighet, obeskrifligt ridikyK
Sedan ban kommit alldeles på upphällningen med
lina djupsinniga inkast, finner ban, att vi icke
hafva rätt att bedöma Hr W:s tafla, ty — den är icke
färdig. Hvad felas då? — Fernissan. Ingen
förnuftig konstdomare, menar den nya Winckelmann,
dömer öfver en tafla, förr än den fått sin fernissa, —
en anmärkning, hvilken dock icke blifvit ställd mot
dem, hvilka öfvermåttan upphöjt Hr W:s målning.
Man skulle då, till en början, icke ha rätt att fälla
ett omdöme öfver några tusen äldre taflor i
Europa, emedan de ej varit fernissade på hundra år el-
ler mer. Detta för oss på en tanke, som säkert
skall vintia St. P.*s bifall. Han borde genomresa
Europa med en pyts fernissa och en pensel, och
fullborda alla Raphaels, Correggio’s och Titians taflor,
hvilka, enligt hans sätt att döma, ännu icke äro
färdiga. Han blefve troligen mycket välkommen uti
gallerierna i Dresden, Florens och Rom. Skulle han
åter tillåta den "mycket dumme och mycket näsvise"
Heimdall, att yttra ett ord i förtroende, så ville vi
säga, att fernissan icke, på sätt Posten synes tro,
är lika oumbärlig för målaren, som rimmet for vissa
skalder. Det värde, Hr W:s tafla kan vinna af
fernissan, inrymma vi gerna åt St. P., såsom ett billigt
arfvode för det nöje, han förskaffat Publiken med
sin konst-kritik.
Alla hans modiga utfall (infall begär man ej af
honom), hvaribland må räknas de attributer, han
mer och mindre direkt tillägger sin motståndare,
såsom "stor dårskap," "mycken dumhet,
näsvis-bet," "småsinne," likasom hans vinkar om "orent
ursprung," om "en viss foresats att tadla," om en
kritik, som ej utgått "från foresatsen att göra rättvisa,"
i förening med så belefvade och städade uttryck, som
"slippa oslickad," — med ett ord, all denna för
svagheten af bans bevisning nödiga förstärkning från
vettets och umgängets lägre rymder, gifva vi honom
af allt hjerta efter; skulle också de vexlar, denna
nationalbildningens ledare redan dragit på det
allmänna öfverseende!, vara stora nog, for att göra
bonom förlustig af sin hittills åtnjutna
blatico-kre-dit. Vi göra honom derföY ingen förebråelse. Det är
bekant, att St. Posten ej baft hvad Danskarne
kalla en "god opdragelse." Oss mS han äfven, i sin
ordning, ursäkta, om vi nu och för evigt taga
afslag af honom, uti allt hvad som kan heta polemik
i skön konst Allmänheten skall säkert, lika med
oss, finna, att det är for mycket, att se en så grof
okunnighet i sak, förenad med en så oborstad
framställning, och att det vore en dårskap att fortsätta
striden med denne motståndare. Icke har man t. ex.
rätt att förarga sig öfver en bonde, för det ban
icke kan algebra, och dåragtig vore den
vetenskapsman som ville öfvertyga honom, att æqualionerna
vore något bättre, än karf-stocken.
Men till alla, som icke äro StockholmsPoster,
hafva vi ännu ett ord att säga. Heimdall har,
under en nära fyra månaders bana, visat, att dess sy
ning ickc är polemisk. Red. tror, att, vid
tidningarne» inbördes strid, är det icke allmänheten, som
vinner, men som betalar fiolerna. Vi ha fördenskull
sorgfälligt undvikit all fejd i detta hänseende. Men
for en tidning, som till föremål för sina
betraktelser valt bilduingens område i allmänhet, kan det
ickc vara likgiltigt, att tidt och ofta se folk utan
sakkännedom, utan bekantskap ined främmande
länders mästerverk, utan spår till allvarlig granskning,
ja ofta utan vetskap om de technisku termerna,
skipa lag i konsternas verld, och ät deras söner, efter
behag, utdela lager eller tistel; samt i ena
fallet täoda slafvens rökoffer, i det andra hvässa
smä-delsens pilar; aldrig ledda af kärlek för sak, men
af ett, ofta vilseförande, väderkorn på personliga
forhållanden. Vi erna derföre, niir något serdeles
stötande fall intrader, demaskera ej mindre, såsom
nu, den pösande okunnigheten, än ock detta
planlösa rvtteri med infall och speglosor, hvilket intet
uträttar, och inlet vill uträtta, annat än reta skade-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
