Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:o 2G. 1828.
Tryckt
bos
johan hübuerg.
STOCKHOLM.
den 11 VØofc^
Utdelas
hos
NoRMAH & E.icisthöm.
røittfrfjct.
Samlade Ungdomsskrifter af Carl Fredrik ’Dahlgren.
Första Delen. Stockholm 1828.
Detta häfte innehåller dels sådana arbeten, som i
Opoetisk Calender, Babels Torn och Kometen varit
iorut tryckta, dels sådana, som nu för första
gången uppträda i det allmänna. Till den senare
klassen höra a:ne Tal i Par Bricole, ett dramatiskt
fantasispel, benämdt Molnskyarne, jemte åtskilliga
lyriska saker. Fastän hvarjehanda i denna samling
varit härlörinnan offentliggjordt, tro vi oss både
kunna och böra i ett sammanhang granska kollektionen.
Till en början vilja vi lemna en allmän
charakteri-stik af skalden, och söka, efter vår åsigt, angifva
hans plats bland författare.
Sverige har varit rikt på humorister *); har
fordom haft Bellman, Hallman och Wallenberg, i
senare tider Dahlgren, Vitalis och författaren till
Noachs Ark. Dit bör äfven föras auktorn till Ottar
Trå 11 ing och Uno von Trascnberg, ej af våra yngre
konstdomare uppburna så, som de förtjenat. Ett
mera enskildt parti af humorn är bearbetadt af
författaren till Axel Sigfridson, Samvetets Fantasi och
Spader Dam. I Engelska litteraturen finna vi
Shakspeare, och än mer cbarakteristiskt Swift och
Sterne; mindre namn äro Ben Jonson, Foote m. fl.
Italienarne lia ej haft någon egentlig humoiist, ehuru
Ariosto och Gokzi äro det understundom.
Spanio-rerne deremot Cervantes, kanske störst af alla.
Fransmannen ägde, sedan Rabelais och Montaigne, ingen
i detta vitterhetsslag, om man ej dit ville räkna
Béranger, hvilken i sina visor ofta har mera humor,
än satir. Ho|lberg, Wessel, Heiberg äro snarare
rent komiska, ehuru detta på annat vis, an t. ex.
Moliére. Tyskarnes humor representeras af Hamann,
Jean Paul, Tieck, samt i viss mån af Hoffman och
andra mindre författare. Engelsmännen, i
synnerhet Sterne och Swift, ha dock förnämligast
utbildat denna diktart. Om man ock kan säga, att dc
tvenne bär nämnde Franska humorister framkallat
Sterne, har åter denne på sitt sätt gifvit charakter
åt Jean Paul, liksom Swift till en del åt Tieck’,
ehuru Tyskarne i allmänhet tagit humorn mera
romantiskt. Tiecks verldsåsigt synes deremot, ehuru
originellt, antagen af författaren till Noachs Ark,
med tillsats af en ofta mera lyrisk styrka,
Shakspeareska betydelsefulla ordlekar och Fransyska
pusslustiga calembourer. Hoffman kunde uästan anses
försvenskad i Spader Dam.
Bland utländningarne träffar Dahlgren ingen
förebild, fastän Jean Paul i några delar, t. ex.
natur-bcskrifningen, tyckes ha eldat honom. Deremot rö-
Begreppet humorist Sr i allmänhet icke säkert fattadt.
Kaiiliaiiila ß vi framdeles tillfälle att yttra en
Öfvertygelse i detta äinue. Många sunda oeh skarpsinniga
»sigter deraf förekomma i en uppsats om Jean Paul,
Edinburgh Rcvirw 1837, hvartill vi nu hänvisa läsaren.
jer han någon likhet med Bellman; stundom ock
med Wallenberg. Med den förre i den egentliga
bachantiska lyriken; med den senare i bilder,
egna och dristiga sammanställningar m. m. Mm Sonpà
Galejan speglas ofta fram. Härmed är icke sagdt,
att Hr D. är härmare. Man kan fritt och sjelfständigt
tillegna sig vissa egenskaper hos sina föregångare,
och deraf skapa en egen individualitet. Det finnes
ock, i vissa hans stycken, såsom målningen i
Mollbergs Epistlar at den badande flickan, Zephir och den
gungande Flickan i denna samling, något
skalkaktiga som alldeles tillhör honom sjelf. Äfvenså äger
hans penna ofta något skyndande, sprittande,
hvilket är honom lika eget. Den allmänna charakteren
af hans skaldegåfva ville vi sålunda utmärka, att han
öfverhufvud har mera fantasi, än livad ban menar
med poetiskt förstånd. Om det ligger någon sanning
i den filosofiska bestämningen af begreppet geni,
såsom en till en del medveten, till en del omedveten
alstringsförmåga, så äger Hr D., enligt recensentens
öfvertygelse, mest af det senare alternativet; eller,
med andra ord, ban handlar mest af instinkt. Hos
Cervantes och Shakspeare sammanfalla de båda
elementerna, fantasien och forstÄndet. Till och roed i
Midsummcrnight’s-dreani och The Tempest, bland de
luftigaste stycken, som någonsin varit skrifna,
framlyser det klara, stora förstånd, hvilket regelbinder
och ordnar efter konstens eviga lagar. IIos Hr D.
åter ar den diktande inbillningskraften
öfvervägande, och äger, till sin skada, ofta för liten motvigt af
den ordnande principen, hvilken leder till ett mål,
— icke ett yttre, ett nyttigt, ett moraliskt eller hvad
helst sådant, ulan poesiens mål. Skönheten är sjelf
alltid utmärkt af den största lagenlighet; hon bär
inom sig sin egen regel, men denna följer bon
städse. I Hr D:s skaldekonst tyckes oss en brist röjas,
hvad angår denna snillets efterföljd af de lagar,
detsamma sjelf gifver sig. Detta ger sig hufvudsaklig!
tillkänna i hnns större produktioner. Det ligger i
dem icke sällan något sväfvande, något icke fullt
klart och genomfördt; man saknar svar på ett
hvarföre? Dc synas vara för litet genomtänkta och for
litet utarbetade, samt bära för många spår af
improvisation, hvars alster sällan uthålla kritiken.
— Vidare skulle vi vilja säga, ätt Hr D. har inera
uppfinning i detaljer, än i det helas plan. I rena
fantasi-slyckcn är han derföre lyckligast. Uti
sädana fordras ingen uppställning, ingen komposition.
Inbillningen gungas än hit än dit på fria vågor,
in-stinktlikt förd af en inre kraft, hvars välde den ej
kan emotstå, och af hvilken den sjelf ej har fullt
medvetande.
Det andra utmärkande draget i Hr D:s poetiska
natur är efvickhet. Denna qvickhet är äfven
fauta-siens, och således poetisk. Uan har denna egenskap
i fullrågadt mått, men den leder honom ofta fiir
långt. Hans sammanställningar äro icke sällan
alltför vågsamma, alltför starkt tilltagna. Han skär i
allmänhet for mycket till i vexten. Bdderna äro ej
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
