Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
C 102 3)
heller alltid rena; äro äfven stundom nog bizarra
och kolossala. Det tycke för bizarreri, hvilket från
Sterne (icke så mycket i Sentimental Journey, som i
Tristram ShandyJ fortplantats på de Tyska
humoristerna, skadar ofta Hr D:s stycken. Också råder hos
honom, liksom hos Jean Paul, gemenligen i detta
bildspråk ett öfvermätt, en öfversvämning, ett
hopande på hvartannat, som förslappar, i stället att
elda. Maturen är sjelf alltid måttlig, och det är
denna säkerhet, detta af inre lagar verkade återhåll inom
naturens och sanningens gräns, som gjort Greker
och Romare till everldliga mönster. Detta är den
äkta och enda smaken: detta är, hvaruti Italiens
mästare ha företräde framför andra de yngre
folkslagens författare, och hvad sora mest brister hos Österns
skriftställare. En annan irring på samma väg är, att
ej i lättan tid sluta sin teckning, hvilket, livad Hr
D. beträffar, synnerligast förtagit den poetiska
effekten af de första taflorna i andra häftet af Mollbergs
Epistlar.
Efter dessa allmänna åsigter, »köla vi närmare
söka skärskåda den ofvanföre anmälda del af Ilr D:s
skrifter.
I första rummet ville vi sätta Den siste
Dryckeskämpen, Zephir och den gungande flickan, Hok
och Dufva, Sjömans-visa, JkerspÖket, Vårbäcken,
Slädpartiet, Den första Lärkan. De spela i olika
tonarter, men äro alla vackra och rena
inspirationer. Ett ljuft och innerligt stycke är De små
Barnens julafton, ehuru reminiscens från Julljusen af
Euphrosyne. Thorilds Monolog är djuplänkt, men
icke rätt klar och genomförd; början är förträfflig.
Äfven finnas genialiska drag t. ex. i Phantasicn, Sista
Paret ut. Flickan och Kärleksguden, OctobcrRcgnct,
Det nya Edén, Kärlekens snarors men dessa äga här
och der fläckar. Att detta jemväl är fallet med det
tjusande stycket Hvad är Kärlek? beklaga vi så
mycket mer, som det derförutan vore en af de
herrligaste ingifvelser. Ännu kan det uppräknas några
stycken, hvilka ej vanpryda en samling; deremot
äro andra poetiskt matta och maniererade. Det
obetydligaste partiet af alltsammans är dock
otvifvelak-sigt Fragmenter ur min Journal, i fall möjligen
detsamma ej kunde sägas om första Talet pä
Barbaradagen (det andra Talet, ehuru nog gigantiskt
tillskuret, är mera rikt på idéer). Vi veta ej, om vi
mycket misstaga oss, då vi säga, att dessa blad icke
allenast kunnat, utan äfven bort vara borta. Mycket
kan yttras i ett muntert gille, som får ett annat
utseende med trycksvärta. När inan uppställer sina
tankar, för att lemna dem åt allmänheten, kan man
ej vara lika ogenerad, som vid mundtligt
meddelande, der ordet dör på läpparne, och der ett infall
aldrig blir så stötande, som då det legat under
präs-sen. Publiken är icke densamma inom och utom
hus. Dessutom är den så kallade
tankställare-poe-sien så mycket behandlad, och utgör ett så fattigt
thema, att variationerna ej kunna bli serdeles nya
och poetiska.
Med ledsnad finna vi i detta häfte fantasispelet
Molnskyarne. Dess dubbla egenskap af tillfällighets—
och parti-skrift synes böra hafva bannlyst det ur
en samling, som påräknar längre varngtighet; helst
det, i poetiskt afseende, är, — med undantag af någon
lifligt målad scen, såsom den första, samt ett och annat
lyriskt parti, såsom Geijers sång, — temligen svagt.
Det gifves äfven för fceri och allegoriskt naturspel
en sannolikhet och en regel. Det är svårt för skal-
den, att stå med ena foten i molnen, och med den
andra i "Hedborns skolrum." Den i förordet
tillkän-nagifna anledningen med delta poems upptagaude
synes oss icke tillfyllestgörande. Förf. lemnar det
såsom "en probersten på sina vittra åsigter för den
tiden," eller för 9 år sedan, oeh tillägger, att ban
likväl ej ämnar ingå i något "jenikningssystem." Han
är således både förändrad och icke förändrad. Vi
hade smickrat oss med det hopp, att*dc bi änder
efter den litterära vådeldcn, hvilka ännu glöda endast
i askan af några dagblad, iekc skulle påblåsas af en
förf., soin menar ärligt med vitterheten. Sveriges
alla buttre skriftställare hafva lärt att känna och
värdera hvarannan, Banun är öppnad för snillen af
alla slag. Allmänheten frågar ej vidare, till hvad
skola den eller den författaren hörer, utan till hvad
grad han äger snille och talang. Fransmännen,
ehuru obetänksamma och yra man anser ■ .em, lemna oss,
i afseende på iitföraudet af en litterär brytning, ett
vackert efterdöme. Den öfvergång från klassisk till
romantisk litteratur, som der visat sig, är nu till
det närmaste fullbordad, åtminstone hvad de yngre
skalderna angår, utan att några hätska stridskrifter
varit vexlade, än mindre personliga anfall gjorda.
Lamartine och Delavigne, rcpresentanterne af den
nya och gamla skolan, äro förtrogna vänner; de
framlägga, utan käbbel om företrädet, sina skrilter,
och låta allmänheten dömma. Äfven i Italien liar
en romantisk vitterhet blifvit införd genom
Manzo-ni, Cesarotti, Pellico m. fi., hvilka likväl burit
aktning för de lagrar, Alfieri, Monti, Pindcmonti,
Fos-colo, och i allmänhet de äldre, på annan
tidochef-ter andra \onståsigter, rättvisligen vunnit.
1 afseende på det techniska af samlingen, anse vi
oss äfven pligtige, att göra en erinran. Hr D:s språk
är icke alltid hvad man kalfar städadt och bclefvudt.
Det gifves äfven för lägre föremål en skönlietsform,
och i en samling, som öfverlemnas allmänheten, bör
hvarje stycke vara af den beskafTenhet, att det kan
uppläsas i hvad sällskap som helst. Vi tvifla, att
detta är förhållandet med en del af Bese-Journalen,
af Barbara-Talen o. s. v. Prejudikater hos Moliére,
Bellman, Ho|lberg m. fl., böra ej mycket gälla.
Hvarföre skall man utbilda deras fel? Icke ligger
Shakspeares storhet i en eller annan plumphet, hvilken
ock på hans tid var mindre stötande, än i våra
dagar? Dessutom finnes — för att har endast nämna
sådana författare, sora inför Ilr D. äga full
auktoritet —• t. ex. hos Jean Paul och Tieck aldrig något,
som går grannlagenheten kraf för nära; åtminstone
kan rec. ej påminna sig det. Om hos Swift, och
synnerligast Sterne, då och då sjelfva tankan är
något betänklig, är formen dock i allt afseende
förfinad. Äfven Bellmans språk är, i hans bästa saker,
fullkomligt ädelt. Ilade han sjelf utgifvit allt, skulle
detta säkert kunna sägas om hvarje produkt.
Anspråket af en improvisation i ett gladt lag är likväl,
i detta fall ringare. — För Hr D:s eget skaldenamn
önska vi, att vid fortsättningen af denna samling må
iagttagas mera urval, mera vårdnad om språk, med
ett ord, en bättre redaktion.
När vi sålunda uttalt vår öfvertygelse, förese vi,
att denna granskning skall från ett och annat håll
möta motstånd. Icke från Hr D. sjelf; ty den, som
så frimodigt yppar sina tankar om andra, kan ej
vara nog illiberal, att illa anse ett lika frimodigt yttrande
om honom sjelf. Men vi vänta klandret från parti-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
