Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:o 27. 1828.
STOCKHOLM.
Tryckt
bos
Johan Hörbebg.
den ffTO^k
fr - W
titdelas ’
Norman
Politiska Åsigter af M. J. Crusenstolpe.
1 Delen. Stockholm 1828. 345 sid.
Er
ifter planen af detta blad, att, utan vidrörande
af dagens politiska stridsfrågor, söka uppskatta det
vetenskapliga, litterära ocli historiska värdet af
utkommande politiska skrifter, ämna vi äfven redogöra
ior detta arbete. Vi anse detta så mycket mindre
öfverflödigt, som i allmänhet det blott är de
politiska omdömena , hvilka fästa uppmärksamheten,
hvarunder man glömmer bokens litterära halt,
hvarförutan den likväl icke kan utöfva något varaktigare
inflytande på tänkesätten, utan blir endast en
flygtig näring för partisinnet. Enligt epigrafen på
titelbladet, ämnar förf. äfven "fatta historiens fackla,"
och vi äga således en anledning mer, att följa
honom på den bana, han beträder.
Då Rec. öppnade denna bok, väntade han sig att
få upptäcka, om ej.en Grotius, Montesquieu eller
Benjamin Constant, åtminstone ett slags bemödande hos
förf., att systematiskt framställa sina tankar öfver
vigtigare politiska ämnen. Titeln synes
tillkännagifva detta. Men titelsjukan i våra dagar har sträckt
sig äfven till böckerna, och de vilja sällan bära namn
•f tnncbållct. Vi tyckas verkeligen vara n.irS den
den tid, som Ho|lberg beskrifver, du man måste kalla
en enbuske för Herr Ek, ett vidjeträd för Ferr Palm,
o. s. v. Kec. läste på god tro 5o sidor, i hopp att
iinna några politiska frågor utredda, eller
åtminstone angifna; men fann i dess ställe ett slags
kompendium af svenska historien från Gustaf Wasa till
Carl XI, hemtadt ur Bruzelius, Lönboms historiska
märkvärdigheter, Gezelius, Adlersparres samlingar,
ro. fi., uppblandadt med anekdoter, reflexioner om
Turkar och Moscoviter, Biego, Villèle, och dylika
saker, ofta framställda med en nästan tragiskt
högtidlig kothurn. llan läste ytterligare 100 sidor och
trallade der, till det mesta, utdrag ur kända och
tryckta handlingar, rörande reduktions-verket, Carl
Xl:s regering, Carl den tolftes krig, mynt-tecknen,
m. m., allt bekanta saker. Tvåhundra sidor
återstodo. Här måtte åtminstone ett utkast till
författarens politiska lara finnas, tänkte {lee. Men förf.
var dertill för mycket konsequent. Det påbegynta
afskrifnings-systemct fortsattes äfven här, medelst
utdrag ur Görtziska processen, 1719 års
Riksdags-handlingar, Fredrik den I:s regering, o. s. v. ända till
Riksdagen 1738, med hvilken förf. slutat den första
delen. Af huru många band den skall följas, är
f#A’t att förutse, och Rec. finner ej, hvarför forf:s
politiska betraktelser skola slutas, så länge det
finnes offentliga handlingar att aftrycka. Vi hafva
intet deremot, blott historiens vittnesbörd fattas i deras
sammanhang, och icke ett och annat, mer eller
mindre tillförlitligt, ensidigt utplockas.
Iförf. synes vara en god patriot, en välsinnad
medborgare. Vi ha trott oss i hans skrift finna spår af
cn varm och oskrymtad känsla för fäderneslandets
ära, frihet, sjelfständighet och anseende. Vi
högakta alltid dessa känslor, och de äro af hufvudsakligt
värde hos den enskilde medborgaren, i
embetsinan-nakallets utöfning, på lagstiftarens forsamlingsrum,
öfverallt med ett ord, der den enskilde mannen blott
talar för sig. Men när han uppträder, att
framlägga sina åsigter för det allmänna omdömets pröfning,
i författarens ansvarsfulla kall, är det icke nog med
den goda viljan allena. Man fordrar nugot
derutöfver: man begär omfattande kunskap, oveld, lugn,
rättvisa. Huruvida förf. fullgjort dessa, serdeles en
historisk och politisk forskare åliggande
förbindelser, inå läsaren af det nedanstående dömma. För lians
varma enthusiasm för friheten och ifrande mot
förtrycket, hålla vi honoin räkning. Men den politiska
häfdatecknarens språk är öfvertygelsens, ej passionens.
Att ingå i någon litterärt-kritisk granskning af
förf:s reflexioner, hvilka för det mesfa utgöras
al^in-fällen, deklamerade parafraser, dunkla hänsyftningar
och ofta (t. ex. sid. 333) nog brokiga
sammanställningar, skulle blifva alltför vidlyftigt. En blick, pà
hons historiska uppgifter är deremot så myckel mer
på sitt ställe. >
Redan på sidan 1 citerar förf. om Gustaf I,
(efter Bruzelius) att man mot slutet af .hans regering
’.’.började frukta fi»»- iribetcn» fullkomliga unslcrgàng."
VI Voro i beråd, att roed de historien . bexjj},.,
kunde hafva till hapd*, stjkn 0;itaga„
jqn.hedecwnap-nen Gustaf Wasa, Sveriges befriare, från denna hår-r
da beskyllning, då förf.-lyckligtvis sjelf på nästa
sida kommer oss till hjelp med detta yttrande: "Till
heder för Gustaf’; slöt nan sin Iårigä buna lika
faderligt, som han börjat hepne." Förf. har således
åtagit sig besväret, att vèdèi là’gga sig sjelf, hvilket icke
sällan händer vår tids politiska skribenter. — Ont
de trenne regenterna Eljk XIV, Johan III och Carl
IX, yttrar förf. "Skyndom förbi de rysliga
tider, di Svenska thrqnen innehades af eu
vanvet-ting, hvilken under utbrotten at,sjtt raseri suddJade
sina händer i ädelt och oskyldigt blod i då en
omensklig broder ti|l mördaren, icke till offren,
straffade hans missdåd genom ett anijpt, hvars skäodr
lighct bragt historien nära att glömma, huru välför*
tjent hämndàn varit, blott den flutit ur cn renare
källa; (således hade.forf., hoft intet att påminna mot
Erik XIV död, om en af Sturarna mördat honom;)
då en , blodtörstig Ty’®"1» ’ät rycka spiran ur sin
brorsons svaga men obefläckade hänftør, och
stadgade sitt välde medelst mord på mord Rec. \ill
ingalunda försvara Carl IX handlingssätt; men ban
frågar blott, hvad Sverge nu vjujt, om denne man
ej! upprätthållit och bevarat Gustøf. Wasas \eik.
I allt fall uppfyller icke en sådan pqthetisk fras det
omdöme om trenne Konungar, hvilket man väntar
af en både historisk och politisk skriftställare. Eri^
XIV, Johan III och Carl IX gjorde, väl något
*) Gustaf II Adolf säger om Sturarno» död: Derför att
dc voro mängt, dömd* ftrldtn. ott de yoro o.kjrld^t.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
