Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och daggdropparna glittrade som
diamanter på blad och grässtran.
Plötsligt börjads Doug knäppa pä
sin mandolin, som han haft med
sig. En liten, vemodig, svärmisk
melodi.
»Slut dina ögon barn och dröm . ..
timmarna fly och svinna.
Natten står bidande svart och
stnm,
men himmelens stjärnor brinna...
Jag hade dansat och skrattat
för häftigt. Nu kom reaktionen!
Jag kände mig dyster och
nedstämd, och när Bob lade mitt
hu-vnd mot sin axel tyckte jag att
han var min ende vän i hela, vida
världen ...
»Barbie, älskling, varför suckar
du så tungt? Tala om vad det är!
.Iag är redo att uppfylla din
inins-ta önskning, min drottning
*»0, Bob», suckade jag, »jag
känner mig så"sorgS3ii just nu. Pappa
har aldrig tid att. prata med mig
och mamma tycker jämt att jag
besvärar henne med mina frågar. Jag
är så ensam och övergiven, Bob
»Men du har ju mej för sjutton!
Du skall aldrig mer behöva känna
dig ensam och övergiven, mitt
hjärtebarn. Gissa utav vilken orsak?
Helt enkelt därför att Barbara den
fagra, och . Kobert, också kallad
Bob, ska gifta sig tvärt på
fläcken.»
»Gifta oss, Bob?»
»Just precis, min älskling!
Haila», ropade han och vände sig om.
»Hör på här Doug och Betty. Vet
ui av, att ni är på
väg till ett bröll oj),
mina vänner? Mitt
och Barbs! Vi
tänker gifta oss inom
de närmaste
timmarna.»
Doug och Betty voro
stormför-tjusta och hurrade vilt. Det här
var verkligen ett äventyr, som
hette duga. Just i deras stil! Och
snart hade jag också gripits av
deras förtjusning. Vilket påhitt!
Vad flickorna i pensionen skulle
spärra upp ögonen av förvåning.
Ingen skola mer! Ingen
föreståndarinna, som jämt käxade på en!
Jag skulle bli Bobs fru — Fru
Robert Hollingway — en
betydande person alltså ...
Vi fingo licens. Prästen, som
vi vände oss till, vägrade först att
viga oss för att vi voro så unga,
men hur det var så gav han med
sig, och när vi gingo ifrån honom
voro vi man, och hustru. Nejden
badade i månsken och vi stodo
tysta, gripna av stundens
förtrollning. Plötsligt brast jag i gråt.
»Öh, Bob, jag är rädd!» kom
det ynkligt från bruden. Jag tror
förresten att brudgummen själv
var lika illa däran ... Vi beslöto
att hålla vårt giftermål hemligt.
Jag stod där skamsen och olycklig
i min pyjamas.
och återvände hem igen från vär
synnerligen originella bröllopsresa.
Jag lyckades osedd smyga mig upp
till mitt rum i pensionen och kröp
ned under täcket, ett rov för
stridiga känslor. Var jag lycklig,
eller olycklig? Jag visste’det inte
själv ...
Vår hemlighet kom snart ut! Eu
av stadens tidningar
offentliggjorde namnen på erhållna licenser.
Bobs och min inbegripna... En
reporter hade nosat ’upp det seu-
12
sationella vis a vis oss, och kom
med närmare detaljer:
»BRÅDMOGET UNGDOM.
Bob Hollingway gifter sig hemligt
med Barlara Thurion-.
Föräldrarna betänkta på att få äktenskapet
upphävt.»
Ni kan föreställa er vilken storm
det väckte! Pappa
var förtvivlad,
mamma blev
hysterisk, Bobs mor blev
liggande sjuk, och
hans far var
rasande. De hade tänkt
att Bob skulle
fortsätta sina studier
vid ett universittet,
för att sedan inträda i
faderns firma. Nu
hade han en hustru att
släpa på och försörja ...
Slutligen lugnade de sig
något, och började tänka
över vad som skulle göras.
Det bestämdes att Bob genast ’
skulle börja i faderns firma.
Han skulle själv få försörja
sin hustru. Fadern ville inte
satsa ett öre, sade han ...
Vi hyrde en liten, anspråkslös
våning. Tidigt varje morgon gick
Bob till sitt arbete. Jag förstod
mig inte det minsta på hushåll.
Jag hade aldrig fått lära mig laga
mat, så vi beslöto att äta ute.
Allting gick på en slump och Bob
började snart smågräla på mig för
att det gick åt så mycket psngar
i vårt hushåll. Vi voro ofta ute
och roade oss och vi voro alltjämt
tillsammans med vårt gamla gäng.
Jag visste ingenting om
penningens värde och jag slösade med
slantarna, så att vi nästan alltid voro
utan och måste låna.
Bob fick arbeta strängt på
kontoret. Han skulle väl straffas för
sitt dumdristiga tilltag, antar
jag. Han kom hem varje
eftermiddag trött och förbi. När jag då
föreslog att vi skulle gå ut och
dansa, eller något i den stilen sade
han oftast nej.
»Jag tänker gå och lägga mig.
Jag är trött, som du väl borde
förstå», sade han buttert och
gäspade. Då blev jag stött och sä
grälade vi. Ibland gick jag bort
utan honom. Då blev han i sin tur
ond och missbelåten. Framtiden
såg inte vidare lovande ut...
(Forts, på sid. 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
