Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
prästen, som bar det sprattlande
och motspäntsiga offret för
kro-kodildammen, kom till synes
framme vid dammen, såg jag nästan
med en känsla av fysiskt
illamående att han bar ett vitt barn —
det var lilla Sanna Van Antwerp!
Jag visste att det skulle dröja
minst en timme innan det verkliga
offrandet skulle försiggå, men av
många skäl — varav det
huvudsakligaste var den gråtande lilla
Sanna — ämnade jag inte vänta
så länge, innan jag skulle visa mig
för den församlade horden.
Nästan ord för ord repeterade gamle
Tombeeli eller Tomasso samma
harang som föregående gång. Men
efter en kvart inträffade dock
någonting egendomligt —
åtminstone för denna del av världen.
Just som talaren hade kommit till
slutet av den långa mening han
gång efter gång upprepade och som
innehöll de instruktioner han
mottagit av den döende hövdingen,
började månljuset att fördunklas
och — ett mörkt moln drev fram
förbi månen och förmörkade den.
Nu om någonsin var mitt
ögonblick inne!
Jag gled ur min kappa, tog den
svarta duken från huvudet och
med höger benet släpande efter
mig så som den hädangångne
Ousolu brukade göra gled jag ur
mitt gömställe och stod strax
därefter mitt framför de församlade
infödingarna.
Genast fylldes luften med
gutturala »Wo-o-ows» och »Ah-a-s»
och gälla rop av fruktan. Den ene
efter den andra av dem föllo ned
och lutade sina ansikten mot
jorden. Alla utom Tombeeli.
Min maskering måste ha varit
välgjord, ty den gamle mannen
hyste tydligen inte det minsta
tvivel om att jag var hans döde
hövdings ande. Med darrande röst
mumlade han: »Är inte allt väl
för dig i andarnas värld, o Ousolu,
Assobongos hövding, då du
återvänder i en levande mans
förklädnad till ditt folks hem?»
»Jo, Tomasso», svarade jag på
Swahili — och jag lade märke till
att den gamle ryckte till vid detta
tilltal. »Allt är gott och väl med
min hoofti (ande) på den plats,
dit den gått, men jag har lärt
många ting sedan jag lämnade er —
ting som jag ej kände då jag
dvaldes i min kraal där borta. En sak
har jag framför andra lärt, o
Tomasso — det är ej den store till
behag att folk av Assobongo skall
offra människoliv till dessa, hans
togati» (representanter). När jag
sade detta, sträckte jag ut min
lysande högra arm och pekade ned
i den nu tysta och lugna
kroko-dildammen.
»Jag tar tillbaka de ord jag
uttalade innan jag gick bort, o
Tomasso», fortsatte jag. »I stället
säger jag: Offra ej flera barn,
varken gosse- eller flickebarn, av
Assobongo stam. Men för att ej en
edsvuren sed skall falla ur bruk,
låt offra en get eller en ung kalv
här på denna plats. Även befaller
jag dig, Tomasso: vakta noga på
att intet ont händer Umlungo (vit
man) vid floden eller hans folk,
ty han var min vän. Återvänd till
Inkosanna (vit kvinna) och
återlämna oskatt det barn du har tagit
100 Kronor.
Man skulle nästan kunna
tala om »århundradets» om;
röstningsseger denna gång.
Det är sällsynt att läsekretsen
så enhälligt — smaken är ju
olika, som man vet — utpekar
en livsskildring som den bästa,
som nu har skett. Med flera
hundra rösters övervikt korades
MINNET SOM ALDRIG DÖR
till den bästa sanna
berättelsen å Hela Världen nr 23.
Därmed är hundralappen placerad.
Omröstningspriset gick
denna gång till fröken Helga
Stenberg, Löjtnantsgatan 14,
Malmö, som hade turen att få
sitt kuvert med rösten på
»Minnet som aldrig dör» först
öppnat. Det blir tio kronor på en
sparbanksbok.
Kupong för omröstning om
bästa sanna berättelse i detta
nummer finns å sidan 27.
Försumma ej att vara med
om denna omröstning.
20
i dag. Om mina befallningar
åtlydas, skall du ej se mig mer i
denna gestalt. Men» — härvid
lyfte jag handen högt över
huvudet så att den svettbemängda
fosforfärgen rann sakta nedför
armen som levande, »om du eller
någon av ditt folk ej åtlyder mig,
skall jag uppsnbara mig ännu en
gång för Assabongofolket. Och ■
den dagen, o Tomasso, skall
mycket blod flyta ned i dammen —
men det skall ej vara barns eller
getters blod.» Sedan vände jag
mig till de av fasa och
förskräckelse stönande infödingarna och
tillade: »Farväl, o mina barn av
Assobongo! Jag återvänder till
den plats, varifrån jag kom.»
I samma stund hade molnet
passerat månen och den upprörde
Tomasso höjde instinktivt blicken,
när han såg det ljusna omkring
sig och jag gled då hastigt bakom
mopani-trädet, där min kappa och
halsduk låg. Några sekunder
senare smög jag mig tyst bort på
vägen som förde till Van
Ant-werps hem. Det dröjde inte mer
än en kvart förrän jag äter var
iklädd min uniform och satt ute
på verandan och berättade för den
oroliga familjen om min
upplevelse.
Jag hade inte kommit så långt
i min berättelse förrän en dödligt
förfärad infödingsflicka kom frani
ur buskarna och gick upp till
verandan, bärande i sina armar den
nu lugnt sovande Sanna! Medan,
hon räckte barnet till mrs Van
Antwerp framstammade hon en
förklaring att hon sent på kvällen
hade funnit »Inkosannas» barn
sovande vid foten av ett träd i
närheten av byn och genast skyndat
sig att bära det tillbaka hem.
När jag några månader senare
åter händelsevis kom att besöka
Van Antwerps farm vid tiden för
fullmånen, dolde jag mig ännu en
gång i mopanibuskaget vid
krokodildammen strax före midnatt och
kom åter att få bevittna
Assobon-gobyns offerfest. Den försiggick
alltjämt under samma former med
undantag av att man nu som offers
använde en våldsamt
protesterande get. Krokodilerna piskade som
förut dammens vatten till skum,
ehuru det föreföll mig som om de
ej nu skulle ha varit så uppeggade,
men det kanske endast var
inbillning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
