Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
uppgifter utanför hemmet och
varit glad att få följa Adolf.
Men Adolf kom inte. Jag ville
inte erkänna att jag grämde mig
när det inte ens kom något brev
från honom. Långt efteråt fick jag
höra att han varit alldeles
förtvivlad, men att någon förklarat för
honom, att mitt egendomliga
uppföraude inte berodde på annat än
rädsla för ensamheten och
avskildheten i Norrland. Det inträffar ju
så ofta att fruar från södra
Sverige förgifta tillvaron för sina män,
som ha sina anställningar i
Noit-land, därför att klimatet inte är
sådant att de trivas.
Att jag var övertygad om
innerst inne, att jag skulle ha trivts
alldeles utmärkt, gjorde det inte
lättare för mig.
Nu efteråt erkänner jag fullt
öppet för mig, att jag har byggt
mitt liv på en lögn. Jag. har lite
svårt .att förstå mitt eget
handlingssätt, ty jag tycker att jag
handlade tvärtemot vad jag själv
innerst ville. Men förklaringen
ligger väl däri, att jag under
studietiden hade läst en massa
kvinnosakslitteratur och att jag inte
hade kunnat smälta det material
jag tillägnat mig.
Jag kastade mig över mitt
arbete med verklig frenesi. Jag var
plikttrogen och jag hade inga
andra intressen än sociala. Det fanns
ingen social kvinnoförening utan
jag var medlem i densamma och
gjorde så gott jag kunde »för
saken». I min undervisning i
flickskolan predikade jag bara den
moderna kvinnorörelsens speciella
evangelium.
Men innerst inne längtade jag
som alla andra kvinnor efter ett
hem, efter en man och barn. Jag
hörde så småningom att Adolf
hade gift sig, och den dagen då jag
fick meddelande därom höll jag i
all tysthet ett stort tal för mig
själv och bevisade med överlägsen
logik, att jag handlat rätt, när
jag avslog Adolfs frieri för att
ägna mig åt min så kallade
kallelse ... Adolf hade naturligtvis gift
sig med en kvinna, som ... hm ...
inte dugde till något annat än att
sköta ett hem och föda barn . ..
jag hade plikter, inte mot familjen
utan mot den högre
samfundsenheten samhället, och jag hade inte
svikit desamma.
Jag arbetade i skolau, jag var
med i föreningar och jag höll
föreläsningar, och ändå tyckte jag att
jag inte hade tillräckligt att göra.
Jag köpte, mig en liten villa
utanför staden och anlade en liten
trädgård omkring densamma. Det gav
mig en sådan glädje — större än
den jag erfarit i skolan eller i
föreningslivet —■ att gå och pyssla
där i villan eller i täppan. Jag
förstod inte varför. Men en dag
sade jag till mig själv att det var
min längtan efter ett eget hem,
som för mig var den dominerande
känslan.
Den dagen jag fick höra att
Adolfs hustru hade avlidit, läm-
Aldrig
utsättes författarnamnet
under bidrag i Hela
Världen. Var och en som
insänder bidrag kan vara
förvissad om att namnet
ej blir bekant utanför
redaktionen.
nande efter sig en pojke på ett par
år, satt jag inne hela dagen och
grubblade över mitt liv. Jag sade
till mig själv: »Du har nu en
möjlighet att i någon mån gottgöra
vad du har brutit. Du har nu en
chans att vinna en smula av den
lycka, som en gång bjöds dig hel
och full men som du då i ditt
oför-ståud försmådde.»
Jag bestämde mig att skriva till
Adolf och säga att om han nu inte
ville gifta sig med mig så kunde
han låta mig komma som
husföreståndarinna och ta hand om hans
gosse. Men så började jag tänka
på formaliteterna. Inte kunde jag
skriva så till en man som nyss
blivit änkling och som säkerligen
sörjde sin hustru djupt. Inte
kunde jag skriva nu ... jag borde
vänta några månader, kanske borde
jag vänta till sorgeåret gått till
ända. Det vore annars inte gott
att veta hur Adolf skulle ta det.
Och samtidigt fick jag en tanke,
som fyllde mig med ljuv förhopp-
ning.. . kanske skulle Adolf själv
skriva till mig... kanske han
skulle komma personligen och
säga: »Nu är jag ensam ... vill du
inte komma med mig ...»
Litet längre fram fick jag genom
släkten höra att Adolfs äktenskap
varit allt annat än lyckligt. Hans
hustru hade inte trivts i Norrland,
hon hade flera gånger om året rest
söderut, till och med rest
utomlands utan att bekymra sig om man
och barn. Ungefär ett halvår efter
hennes död började jag gå och
fundera på hur jag skulle formulera
brevet till Adolf. Skulle jag
skriva kort och affärsmässigt eller
skulle jag skriva långt och
utförligt hur ensam jag känt mig alla
åren?
En eftermiddag satt jag och
läste tidningen, då min blick kom
att falla på en notis med rubriken:
Nya förskingringar. Jag såg
Adolfs namn och jag blev alldeles
stel. Jag vågade inte läsa
meddelandet till slut, vände nervöst på
tidningen. Min blick föll nu på
avdelningen Sista nytt. Där stod
ett telegram att den för
förskingringarna misstänkte Adolf
Rydgren funits död i sin bostad.
Jag rusade upp från bordet och
stirrade på tidningen, som om den
varit ett giftigt djur. Jag ropade
högt av smärta: »Det kan inte
vara sant.» Jag hörde anklagande
röster: »Du svek dig själv, här
ser du konsekvenserna ...»
Ha vi mäniskor någon fri vilja
eller äro vi bara maskiner som
handla automatiskt? Jag vet
inte... ha vi ingen fri vilja, vem
bar då rättighet att döma oss?
Det kom ett brev, och innan jag
öppnat det, visste jag vem det var
ifrån ... att det kom från den
andra sidan, att det var skrivet av
en man, som visste att han redan
skulle vara död, då adressaten
hade brevet i sin hand.
Jag väntade att det skulle
innehålla förebråelser för att mitt
lättsinne varit orsaken till ett förfelat
liv . .. till ett... hade inte mitt
liv varit lika förfelat? Men då jag
öppnade kuvertet föll bara en
papperslapp ur. På den stod:
Ta hand om pysen.
(Forls. /)<! sid. 32.) .
7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
