Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ogifta mödrar tas emot. Stackars
små! tänkte jagi Många av dem
fingo väl uppleva en glädjelös
barndom. Aldrig känna en moders
smekning, ingen talade vänligt till
dem, ingen kelade med dem. ..
Små nummerbarn....
Ellys dotter kristnades till
Elisabeth, men vi kallade henne Beth.
Hon var förtjusande! Mjuk och
knubbig, ined ljust, lockigt hår och
stora, glittrande blå ögon... Vi
togo henne till oss, och det blev
jag som blev hennes mor. Elly
lia-de återvänt, vacker och strålande
som förr. Barnet gällde för att
vara min nians brorsdotter. Elly
hade aldrig tyckt om barn, och
hennes eget utgjorde
visst intet undantag.
•Tag-frågade henne en gång,
om hon inte ville hjälpa
till att sköta lillan.
• »Är du tokig!» utbrast
hon och slog ifrån sig
med händerna. »Jag
förstår mig inte på sådant
där. Och tänk, om
människor skulle börja
misstänka, ana något!»
Hon var rädd för sitt
eget barn! Kände
motvilja för det. Jag hade
inte trott att det fanns
sådana mödrar ...
»Skäms, du för ditt
barn ?» frågade jag
skarpt.
Hon bet sig i läppen och
mumlade något om att hon
inte kunde handskas med
lillan så bra som jag ...
En dag, när jag hade
varit ute och handlat och kom
hem, fann jag ett brev
adresserat till mig. Ellys
handstil! Jag bröt det nervöst.
Vad kunde nu ha hänt?
»Gertrud», läste jag. »Jag
hai-nyss rest till Stockholm. Jag har
länge tänkt det. Jag skall söka en
plats där. Behåll Beth som er
egen ... Du blir en bättre mor för
henne än jag. Jag duger inte till
det! Förlät mig, stora syster. Jag
kvävs i denna småstadshåla, där
alla ha reda på varann och
spionera på varann ... Jag vill vandra
mina egna vägar, leva mitt eget
liv. Det må bära eller brista ...»
O, så förskräckligt! Jag kastade
mig på sängen och brast i gråt. Så
fann mig min man en stund
senare. .Tag visade honom brevet.
»Det är ingenting att göra åt
del», sade han. »Vi kunna inte
Ii i n (I va henne, binda henne på
något sätt.»
Jag var ledsen och förtvivlad de
närmaste dagarna. Vad skulle
Elly göra i Stockholm? Hur
skulle hon kunna få en plats där, hon,
som ingenting hade lärt sig. Hon,
med sina pretentioner! Jag fick
så småningom ett par brev från
henne. Hon hade fått plats, skrev
»Vad vju du?» frågade hon kort och
tog ett steg tillbaka.
hon, men vad det var nämnde hon
inte. Slutligen kom ett brev, däri
hon sade, att hon skulle resa till
Frankrike. Hon hade fått en
husföreståndarinneplats i Paris .. .
När Beth var sju år, föddes vår
dotter Margit. Men Beth behövde
aldrig känna sig som styvbarn för
det. Vi delade vår kärlek lika,
älskade Beth lika högt som vår egen
dotter. Från Elly hade jag inte
hört ett ord på flera är. Levde
hon, eller var hon död? Mariga
gånger grät jag bittert vid tankeri
på min lilla syster, som kommit
så långt ifran mig. Att hon inte
kunde skriva! Jag, som hade
vårdat henne så ömt, älskade henne
så. Och så fick jag detta tilllbaka!
Likgiltighet och tystnad . ..
En dag kom min man hem med
feber och hosta. Följande dag låg
han i lunginflammation. Han
svävade länge mellan liv och död. Och
det värsta av allt, han tycktes inte
vilja återfå sina krafter sedan
sjukdomen var hävd. Han fick inte sin
fulla lön, och vi började få det.
svårt ekonomiskt. Hans
sjukhusvistelse kostade mycket, och jag
grubblade dag och natt på, hur jag
skulle kunna förtjäna något extra.
Då, en dag. kom ett
brev fran Elly,
avstämplat i Stockholm.
Det klack till i mitt
i järta. Elly var i
Sverige’. Tänk om
hon kunde hjälpa
mig med ett litet
lån. Jag måste
söka upp henne. -Iag
funderade inte
längre. Tvä dagar
senare steg jag på
taget, som förde
mig till henne. Min
syster! Vad det
skulle bli gränslöst
roligt att träffa henne
igen. överraska henne . . .
Var hon sig lik? Vad
hon skulle lia mycket att
berätta . . . Jag hade
hennes adress. Hon bodde på
Birger Jarlsgatan men skulle
snart återvända till Frankrike.
Jag stod utanför dörren, som
bar hennes visitkort, och ringde på.
Mitt hjärta klappade av glad
förväntan. En nätt husjungfru i vitt
spetsförkläde öppnade och frågade
»vem hon fick anmäla?»
»Säg fröken, att en gammal god
vän önskar träffa henne.»
Jag steg in i ett ytterst elegant
rum med förgyllda, sidenklädda
möbler. Stora, förgyllda speglar
från golv till tak och tunga
sidengardiner för fönstren. En stark
parfymdoft fyllde rummet och gjör
de luften tung att andas. Jag
önskade; att jag kunuat öppna ett av
fönstren för att få litet frisk
luft. .. Jag kände mig riktigt söm-
il la
v\
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
