Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nig av denna intensiva doft av
parfym oeli blommor ...
Ett draperi drogs At sidan, och
min syster kom in. Var detta Elly?
Denna sminkade kvinna i en svart
spetskläuning med ett underbart
pälskalsband kring halsen. Det
fanns inte ett spår av den kvinna
jag känt i hennes ansikte. Hon var
förvandlad pfi något sätt! Med
sina bleka, pudrade kinder och sina
karmosinröda läppar liknade hon
en knrtisan . .. Hennes blick var
kall. och hon hade bittra, hårda
linjer kring sin mun . . . Jag skulle
knappast ha känt igen henne om
lion inte hade haft kvar sin
kungliga hållning, den vackra
resningen på sitt huvud . .. Men i
övrig!.’ Det fanns inte mycket kvar
av den fräscha, blomlika Elly från
förr ...
»Elly, käraste!» utropade jag
och sträckte armarna mot henne.
»Vad vill du?» frågade hon kort
och tog ett steg tillbaka.
Mina armar föllo ned, och jag
förstod att jag inte var
välkommen. Min stolthet bjöd mig att gå,
men jag kom ihåg varför jag
kommit och stannade. Jag satte mig
ned och började berätta om vår
dåliga ekonomi. Jag hade inte mer
än börjat förrän dörrklockan
ringde, och flickan anmälde en baron
H ... Sekunden därpå steg en
liten, elegant hene med .svarta
mustascher in . .. Han ryckte till då
han fick se mig. och såg frågande
på Elly.
»Det är bra. fru Eriksson»,
hörde jag henne säga utan en
darrning på rösten. »Jäg skall hämta
klänningen i morgon. Här är
pengar!»
Flickan öppnade dörren för mig
med ett hånfullt leende, och jag
stod utanför med en tillskrynklad
hundralapp i handen .. . Jag vet
inte hur jag kom ned till stationen.
Jag kände mig alldeles förbi! Den
upptäckt, jag gjort, förkrossade
mig. Elly, min syster, hade blivit
en sådan! Jag hade tänkt att en
gång tala om för Beth att jag inte
var hennes rikliga mor, nu kunde
jag det inte. Jag måste tiga med
min hemlighet. Om Beth skulle fa
reda pä vilket liv hennes mor
förde, skulie den vetskapen kasta en
skugga över hela hennes liv.
Hon skulle aldrig, aldrig få veta
det . . .
Min man blev så småningom
bättre och kunde börja arbeta igen.
Jag började måla på siden, och
lyekades få avsättning för mina
arbeten . .. Jag förtjänade riktigt bra
på dem ...
En dag, då det ringde på
dörrklockan och jag öppnade, såg jag
till min förvåning Mabel Hagell
stå utanför. Ellys goda vän sen
skoltiden. Lennarts syster! Hon
hade flyttat från staden för länge
sen, och jag trodde att hon glömt
oss.
»Jag är på tillfälligt besök i
staden», sade hon leende. »Min bror
Lennart har fått plats på
elektricitetsverket här, och jag skall hjälpa
honom att packa upp möbler och
diverse annat. Hur mår du
Gertrud och hur mår Elly?»
J ag rodnade och svarade att Elly
fortfaraude bodde i Paris.
»Min bror väntar utanför i
bilen», fortsatte hon, »kom ut och
hälsa på honom! Han är förlovad,
och skall gifta sig om en månad.»
»Kan han inte komma in i
stället?» föreslog jag. »Får jag inte
bjuda på kaffe och nybakade
vetebullar?»
Strax därpå kom Lennart in. Jag
mindes honom bara som en ung
student. När jag nu såg honom tyckte
jag att han liknade någon, som
jag kände. Men vem? Var hade
jag sett dessa blå, glittrande ögon,
dessa mörka ögonfransar så
vackert böjda i spatsen? När Beth
kom in för att hälsa visste jag vem
han var lik. Beth var ju hann
fullkomliga avoild! Han å sin sida
stirrade på Beth, som om han sett
en syn. När jag stod ute i köket
för att laga i ordning
kaffebrickan, kom han ut till mig, tog mina
händer och frågade med skälvande
röst.
»Gertrud, om jag frågar dig en
sak, lovar du då att svara mig
uppriktigt?»
Jag nickade tyst.
»Är Beth ert eget barn?»
Jag skakade på huvudet. »Nej,
hon är Ellys dotter . . .»
Han gav till ett rop, satte sig vid
bordet och slog händerna för
ansiktet. Ingen av oss sade något
pá en si und. Jag hörde honom
snyfta ... Slutligei. lyfte han sitt
huvud, och jag mötte hans sorgsna,
förtvivlade ögon . . .
»Jag älskade henne», började
han sak-ta. »Hon påstod att jag
11
var hennes första kärlek, men \ilf,
tror det inte. dag ville att h(m
skulle vänta på mig, till dess jag
{■Ait en [»lafs. Jag ville att hon
skulle bli min hustru en gäng. ]>:-,
skrattade lion mig mitt i ansiktet
ocli frågade om jag (rodde att ho
ville gifta sig med en fattiglapj
•’Kom igen när du är miljonär’, a
de hon. ’Inte förr.’ Jag skrev, me
hon svarade inte. Jag bönföll lien
ne att svara. Då fick jag ett bret
däri hon helt enkelt gav mig avskei
på grått papper och undanbad si
alla vidare närma »den från mi
sida. Sedan har jag inta hört a
henne . .. Jag älskade, henne, oc
jag sörjde henne . .. Om jag ami
vetat! Hon nämnde aldrig om
detta . ..»
Vi talade länge med varandra
Till slut kom Karl Erik uf och fra
gade om vi blivit bergtagna. Se
nare på kvällen fick han reda på
vad vi talat om.
Lennart frågade om Beth fick Wi
tärna på hans bröllop. Det skulle
firas här i staden. Om hon fick*
»Karurligtvis», sade jag. Beth var
glädjestrålaude. Det var första
gången, som hon skulle vara me<!
om ett bröllop. Hon fick en ny,
blommig chiffonklänning, och
strålade av fröjd oeh förväntan då lion
begav sig till — sin fars bröllop ..
Hennes marskalk var en ung
ingenjör Både. En lång, smärt man
son till en av stadens förmögnaste
affärsmän. De voro ett vacker
par! Jag lade märke till Beths
ögon när hon såg pä honom då de
dausade ut. De strålade som stjär
nor .. . Kär vi åkte hem sent pi
natten kröp hon ihop hos mig och
viskade:
»Om du visste, manis, vad
iu-genjör Både dansade bedårande
Och vad han var stilig, sen!
Absolut den flottaste av alla herrarna
Brudgummen skämdes inte för sv
heller. Och sad han är rar! la
lyckte så gränslöst mycket om fa
bror Lennart.»
Barn, barn, om du vetat ...
Beth och den unge ingeujörei
träffades ofta. Jag förstod smu
hur det var fatt. Han var kär
Beth, det kunde en blind se. V
visste att lian var en skötsam ina
som hade framt’alen för sig, och \
hade ingenting emot att få bonoi
till mag i huset. lOfler ett ärs b
kantskap förlovade de sig. och e
(Fortx. ini sid. !Sy
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
