Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Akta klänningen!» ropade
sömmerskan förskräckt, »Den kan bli
skrynklig.»
Det var en underbar kväll i juli.
Kosornas månad, bröllopsmånaden.
Kör mig tanus inga rosor mer, bara
I örnen ... Luften var mild och
ljum. Månen hade gått upp ocli
övergöt de smaragdgröna
gräsmattorna med ett matt silverskimmer.
Den vackra dammen i trädgårdens
mill var liksom beströdd med
sil-vertärar, de sp?glande
stjärnorna. . . Min sista kväll i mitt
barndomshem. Farväl min vackra
träd-gård, där jag tillbringat så många
lyckliga stunder med Jim ... Allt
detta skulle jag lämna un. Men
ännu en sista gång ville jag vandra
omkring i min trädgård, trycka
mitt ansikte mot de doftande
rosorna och gråta, gråta.
Jag måste ut, men hur? Jag
vågade inte gå nedför trappan.
Hallen var full av människor . . .
Utanför mitt fönster fanns en
brandstege, och utan betänkande svingade
jag mig ut genom fönstret och
satte foten på stegen ...
»För Guds skull, fröken»,
ropade de, »klänningen går sönder!
Slöjan går sönder. Kom tillbaka, kom
tillbaka!»
»Jag måste ned i trädgården ett
slag», svarade jag. »Jag måste ta
farväl av den. Jag kommer strax
tillbaka. Stanna kvar i rummet!»
De sågo alldeles bestörta ut och
stirrade efter mig med häpna
blickar då jag klättrade ned för
stegen. Jag gick över det mjuka,
fuktiga gräset under de lummiga
träden. Nu visste jag vad romanerna
menade med »ett värkande
hjärta» ... Denna afton var
trädgården skönare, ljuvligare än
någonsin förr.
Kanske därför att det var sista
gången jag såg den .. . Jag gick
med tunga steg bort till den lilla
bersån, där jag och Jim ofta suttit
och drömt . .. Jag vek undan
ro-senslingoma, som växte likt ett
valv över ingången, och såg in i
dunklet därinne. Där satt någon
på bänken . . . En man med
huvudet lutat i händerna . ..
Hjärtat ville stanna i mitt bröst,
och jag började skälva från huvud
till fot. Jag gav till ett rop av
ångest och lycka.
».lim!» sade jag, »Jim . . .»
Mannen därinne höjde sitt
huvud och såg mig.
»Mary! Drömmer jag? Jag vet
att jag drömmer! Det kan inte vara
du.»
i nästa sekund kände jag mig
omsluten av ett par starka armar!
Jag kände en kind våt av tårar,
dl bultande hjärta mot mitt.
Han slöt mig stormande intill
sig. »Mary, du är ju myndig nu!
Kan göra vad du vill. Vill du gifta
dig med mig i kväll? Rymma med
mig?»
»Gifta mig?» stammade jag, och
hjärtat stng en trumvirvel i mitl
bröst.
»Ja, ja, just i kväll! Du får inte
gå ifrån mig, hör du. Jag (lodar
mig, om du gör tlct. Du älskar
100 Kronor.
I omröstningen om bästa
sanna berättelse i Hela
Världen ur 33 lia rösterna-blivit
ganska jämnt fördelade
mellan de olika skildringarna ur
livet. Vid rösträkningen
visade det sig dock att en
röstövervikt fanns för berättelsen
VÄR MTTT LIV VÄRT ATT
LEVA?
vilken skildring ur livet alltså
tilldelas veckans pris pft 100
kronor kontant.
Den först öppnade rösten
lia denna verklighetsskildring
befanns vara insänd av Per
Gösta Pettersson, Hotell Kung
Karl, Kferiestad. Herr
Pettersson har ait emotse en
postsparbanksbok med 10 kr.
Kupong för omröstning om
bästa sanna berättelse i detta
nummer av Hela Världen finns
å sidan 32.
Om ui intresserar er för
Hela Världen och dess
berättelser ur livet bör ni vara med
i omröstningen.
n
mig! Jag läste det i dina ögon
nyss, kände det av din kyss. Du
längtade efter mig, därför gick du
hit. Neka inte! Och nu är du här»,
sade han med ett jublande skratt.
»Hos mig! Vi rymmer, Mary,
precis som i en film. Låt oss ta vår
chans! Den kommer aldrig
tillbaka. Mary, vill du? Vill du
försaka rikedom™ och leva ett liv i
fattigdom med mig?»
J;ig smålog lycksaligt mot
honom. En berusning hade gripit
mig. Engenting i världen kunde
längre fördunkla min lyckas
strå-Ui nde sol.
»Rikedomen!» skrattade jag,
»vad betyder den? Jag liar aldrig
känt någon glädje annat än hos
dig, det vet du. Nu tar jag av* mig
’slavbojorna’», sade jag
triumferande, strök ringen av mitt finger
och slet pärlbandet frän min
hals .. . Nu först förstod jag hela
vidden av min lycka. -Iag var
fri, fri . . .
»Tag mig», mumlade jag med
mina läppar mot hans. »Vi
rymmer, Jim!»
För tjugufem år sedan hade
denna idé varit ett farsuppslag utan
ringaste underlag i verkligheten.
Tjugufem års utveckling, och den
hade förändrats till verklighet
utan ringaste anstrykning av
fars.
»Kom då!» viskade J im, och vi
började springa genom trädgården.
Jag snubblade på mina
högklackade, vita sidenskor, trasslade in mig
i den långa slöjan och var nära
att falla gång på gång.
Då kände jag hur han lyfte upp
mig från marken, som om jag varit
lätt som en fjäder.
»Jag skall bära dig», viskade
han. »Bara vi kommer ut pä gatan
ta vi en droskbil. Och sen! Sen.
Mary ...»
Jag minns bara en underbar färd
i skymningen . . . Jag vilade mot
hans bröst och hörde hans
smekande röst i mitt öra ... I susaude
fart gick det lill en närbelägen
stad. En magistratperson stod
framför oss och läste
vigselformuläret. Och så slöt min make mig i
sin famn . . .
»Nu, Mary», sade han
passionerat, »nu är du min!»
Nästa dag återkom vi till
verkligheten igen. Den trista,
pro-(Forts. [in .sid. .Ii.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
