Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hängande i rånocken eller vräkta
över bord eller kanske sålda som
slavar någonstans inåt Ryssland,
ilå en brutal röst på tyska röt till
oss art stiga upp. Darrande och
bleka och betydligt knäsvaga gingo
vi upp för trappan. På däcket sågo
vi kaptenen och hans män stå
fängslade — ett par av männen
lågo sårade på däck. Bredvid
kof-fen var en ståtlig fregatt med
mänga kanoner, sjörövarefartyget,
lasthållet vid denna med
änterha-kar och trossar. Däcket vimlade
av folk, sjörövarna, matroser med
yxor och dolkar i händerna.
Vi fördes ombord pä fregatten.
Nu gäller det’, tänkte jag. Visa dig
morsk. Brita, så kanske du räddar
livhanken. Och jag satte näsan i
vädret och stegade ombord så
stursk jag kunde vara, följd av den
darrande och knäsvaga Dorte. Men
när vi kommo på sjörövarfartyget,
blevo vi mycket överraskade. Fint
och putsat överallt. Och borta på
akterdäcket satt en man,
mörkhyad, ståtlig, svartskäggig, han
sai; ut som en kung. och efter vad
jag sedan fick veta var han en
greve som fördrivits från sitt land och
nu slagit sig på sjöröveri. Han
hette Wolfenstein, och bredvid
honom stod hans son, en tjuguåring,
mörk som fadern, och han såg
förresten mycket bra ui . . .»
»Öhum ! .. .»
Brita tittade sig omkring. Det
var unge Walter, fjortonåringen,
sinn uttryckte sitt gillande eller
kritik eller vad det kunde vara.
Allas blickar voro riktade mot henne
med det mest levande uttryck av
nyfikenhet och spänning, i
synnerhet långsmala fru Cecilias.
». . . En morgon steg en vit,
bi ain kust npp, det var Bligen, och
överst på höjden Iag ett slott, eller
en borg, det var sjörövarslortet.
Vi blevo förda dit och mycket väl
behandlade. De trodde all jag
valen rik mans dotter, såsom jag ju
öcksa är. oeh tänkte visst utkräva
en dryg lösepenning Un- mig. De
voro mycket vänliga och ärliga, i
synnerhet unge greve Herlnf ...»
»Ähum !»
Drt var återigen Walter som
utmärkte sig. Brita rynkade sin
smala näsa oeh gav’ honom en
för-trytsain blick.
»Det fanns även andra
fångar där, tagna vid stormningen av
handelsfartyg, en rik holsteinsk
köpman med hustru oeh dotter, för
vilka man också skulle utkräva
lösepenning, samt några andra.
Ibland voro sjörövarna borta flera
dagar i sträck, ibland voro de
hemma, och då var det ofta fester, där
det gick praktfullt och livligt till.
Det var vid ett sådant tillfälle som
vi flydde, Herfuf och jag ...
Det var ett storståtlig gästabud,
ska jag säja, och efter middagen
var det daus. Där fanns flera
mycket vackra kvinnor, prydda med
ädelstenar och smycken,
sjörövarnas hustrur eller kärestor eller
vad de voro, tagna på fartyg
kanske flera av dem. En dam, en
spanjorska, dausade solo med
klapprande kastanjetter och gungande
höfter. Det blev för mycket för en
av sjörövarna, en liten, tjock,
trevlig och munter fignr som kallades
’Hertigen av Klotet’, svart i hår
och skägg och med de praktfullaste
rullande ögon, bayrare liksom
greven. Han måste opp och hoppa,
och figurerande med armar och
ben, knubbig och kort, försökte
han med höfter och nackens kast
härma spanjorskan. Alla, värdar
som gäster, skrattade så de höllo
på att trilla omkull. Att man
befann sig som fånge på en
sjörövarborg ägnade ingen en tanke, och
till och med den rike holsteinske
köpmannen skrattade lika
hjärtligt som de andra och hade alldeles
glömt vad det skulle kosta honom
att bliva fri. Själv måste jag även
upp och dansa. Och Herluf,
sonen, med. Borta i ett hörn av
salen på en liten balkong sutto fem
musikanter och gnisslade oeh
blåste och slogo triangel och
trumma i full hänförelse, och man hade
visst aldrig haft så roligt i den
sjörövarborgen förr. Mitt under
dansen . .. jaha, precis som det står i
visan — hördes ett förfärligt rop
oeji larm, ett härskri, dörrarna till
salen kastades upp och in
stormade en skara beväpnade män ...»
»Men hur kommo de dit?»
frågade lilla runda fru Rosencranz, blek
av spänning.
»Xagou av (janarna hade la i it
muta sig och släppt in dem genom
en liten hakport i muren mitt
under festen. De voro sjörövarnas
dödsfiender oeh hade mycket att
hämnas. Det blev ett förfärligt
tumult. Sjörövarna hade endast
sina, dolkar, de andra svärd och
yxor. Dessutom hade de i smyg
satt eld på borgen.
Jag befann mig tätt intill
Herluf i min utkfutade baldräkt,
sprattlande och skuttande och
försökande härma spanjorskan, då
männen kommo instormande.
Herluf förstod genast situationen.
Han grep mig i handen och vi
försvunno bakom en dörr, nedför en
trappa, in i ett rum — det var
svennernas — han fick tag i ett
bylte med kläder, så ut igen och
nedför ännu en trappa, allt i
vildaste fart, nt på gården och vi
hade kommit till baksidan av
slottet. Där sågo vi lågorna slicka
väggarna.
Men huru komma ut? Genom
någon port i muren gick det ej. De
voro alla, bevakade.
Men Herluf visste råd. Från ett
skjul hämtade han en repstege
försedd med krokar i ena ändan samt
ett långt rep. Den där repstegen
brukade visst Herluf använda
ibland när han ville osedd och
olovandes smita ut från borgen. Vi
smögo oss till ett ställe av muren.
Från stora salen, vars
rundbågsfönster lyste ut i natten, hördes
larm och rop och skott, och
lågorna hade nu nått fönstren. Ingen
såg oss. Vi kastade upp repstegens
krokar på muren. Så klättrade jag
upp för den smala slängande
stegen. Det var inte lätt. Man får
liksom ta spjärn och gå med raka
ben.
Äntligen var jag uppe på muren.
Ku gällde det att hala sig ned i
repet på andra sidan. Jag bet ihop
tänderna, tog ett säkert tag och
gled utför i mörkret. Nyss en
sprattlande, skrattande
spanjorska, nu dinglande som en
skeppspojke i ett rep över en svart
avgrund. Till sist var jag nere och
kände fast mark under fötterna.
Och strax därpå kom Herluf
dinglande.
Nu tog han mig i handen och sa
sprungo vi i mörkret utför
sluttningen ned mot havet. Ibland
rullade vi några varv, så upp igen oeh
vidare i rasande fart. Därnere i en
vik hade Herluf sin segelbåt,
färdig ined segel och åror. Pä avstånd
kunde vi i dunklet; skönja två
skepp ligga för ankar in mot stian
den. Det var de främmande
fartygen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
