Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 8. Pelops och hans slägt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sväfvade öfver Tantalos’ hus. Hon umgicks mycket förtroligt med Leto,
Apollons och Artemis gudomliga moder, men hon, som ärft sin faders högmod,
skröt med sina sju söner och sju döttrar och påstod sig vara en lyckligare
moder än gudinnan. Denna beklagade sig för sina barn öfver den lidna
skymfen och deras pilar dödade snart Niobes talrika barn, så att hon
tröstlös irrade genom åtskilliga länder till dess hon slutligen dog af sorg på
ruinerne af sin faders borg på Sipylos.
Emedlertid hade slägtförbannelsen äfven gjort sig gällande i Mykenäs
kungaborg. Thyestes hade lockat sin broders gemål till otrohet mot sin
make och måste derföre lemna landet. Men han var listig som Hermes och
medtog under sin mantel Atreus’ barn, med hvilket han sedan åt
landsflyktens bittra bröd i fremmande land. Gossen uppväxte så och hyste kärlek
till honom, men hatade sin okände fader. Då han sedan, på Thyestes
inrådan, kom till Mykenä, såg han med vrede den präktiga kungaborgen, som
skimrade af guld, elfenben och elektron (bernsten) liksom ett gudahus, och
skattkammaren, som var byggd af huggen sten med pelare och andra
prydnader. Den gästfrihet, som han här åtnjöt, liksom hvarje annan resande,
kunde ej lugna hans vrede. Han försökte att mörda konungen, men blef
gripen och förd till döden. För sent erfor Atreus nu att ynglingen var hans
egen son och i hans mörka själ uppgjordes nu en gräslig hämndeplan.
Det tycktes som om tiden så småningom hade upptorkat det utgjutna
blodet och bragt de lidna oförrätterne i glömska, samt som om ålderdomen
hade utplånat konungens vrede. Resande berättade för den landsflyktige
Thyestes att hans broder längtade efter att få se honom i sina salar och
återgifva honom hans förra egodelar. Han sjelf önskade och hoppades på
försoning och följde slutligen buden, som bjödo honom till Mykenä. Han
hade medtagit en af de två söner, som hans maka hade skänkt honom
under landsflykten. Det tillreddes en festlig måltid för att fira hans ankomst;
gästerne spisade gladeligen och Thyestes sjelf lät den hedersrätt, som blifvit
tillagad för hans räkning, sig väl smaka. Då måltiden var slutad ställde
Atreus ett skönt silfverkärl för honom och sade: Det höfves mig
sannerligen att gifva den återvände brodren en gästgåfva. Tag detta konstrika käril
samt resten af din måltid och bär den med dig till ditt hem.» Thyestes
aftog locket högst förvånad, men såg då, rysande af fasa, sin sons blodiga
hufvud. Han flydde full af fasa ur huset och sjelfva Helios, som bringar
de dödliga dagens ljus, höljde sitt lysande ansigte med ett täckelse, så att
nattens mörker helt plötsligt omtöcknade den förskräckta jorden.
Ate, upphofvet till allt ondt, följde flyktingen i hack och häl och ingaf
honom dåliga tankar, som sedan buro frukt i onda gerningar. Thyestes lärde
ej sin enda qvarlefvande son huru man skulle ära gudarne, utan endast huru
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
