Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tåget till Troja
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sedan Hektor och Odysseus bestämt stridsplatsen och genom lottning
tillerkänt Paris rätten till det första spjutkastet, framträdde de stridande;
Alexandros strålande af ungdom och i en glänsande rustning, men Menelaos
med brun hy och i en simpel kopparklädning. Den förre slungade spjutet
med all kraft på motståndaren, men träffade blott sköldens kopparkant, från
hvilken vapnet nedföll oskadligt.
»Hjelp mig Kronion, alla illbragders hämnare,» ropade Menelaos, »att
jag må straffa den pojke, som genom sitt brott skymfat gästfrihetens lagar.»
Med dessa ord slungade han sitt spjut mot fienden med en sådan fart att
det genomborrade dennes sköld. Paris undgick döden genom en snabb
vändning åt sidan och såg förskräckt på den genomborrade skölden. Men
Menelaos rusade fram till ett nytt anfall. Han gaf honom ett dånande
svärdshugg öfver det hjelmklädda hufvudet, och då klingan brast dervid fattade
han honom vid tagelplymen och skulle hafva kastat honom till marken, om
ej hakremmen hade brustit. Der stod han nu med hjelmen i handen under
det att Paris ännu en gång räddade sig genom en feg flykt.
Hellenerne helsade jublande sin hjelte som segrare, men Trojanerne stodo
der tigande. En af dem, den skicklige bågskytten Pandaros, kunde ej längre
bära skammen öfver det lidna nederlaget, utan fattade sin båge och träffade
den jublande Menelaos så, att en blodström snart rödfärgade hans rustning.
Såret var likväl ej dödligt. Agamemnon, som hade skyndat till sin broders
bistånd, svor en helig ed att ej nedlägga vapen förrän detta trolösa slägte
blifvit utrotadt och deras stad genom eld och svärd utplånad från jorden.
Derpå följde de likaledes vredgade furstarne honom i striden med sina skaror.
Främst i lederne stridde Tydeus’ son, Diomedes. På sin vagn, som
kördes af hans vapenbroder Sthenelos, Kapaneus’ son, rullade han djerft fram
bland Trojanerne och utsände döden med sitt tunga spjut. Pallas Athene
närmade sig honom och uppfyllde hans hjerta med okufligt mod. »Vik ej
tillbaka för någon dödlig,» sade hon till honom, »och ej heller för
Aphrodite ifall hon vågar sig ut i striden. Men undvik mötet med alla de andra
gudarne.» Hjelten störtade sig på nytt midt i den största trängseln. Äneas,
Anchises’ ryktbara son, spejade efter honom och visade honom för Pandaros,
sägande: »Pandaros, hvar har du din aldrig felande båge eftersom du ej
spänner den mot denne man. som så grymt dödar Trojanerne?»
Pandaros svarade: »Honom känner jag nog; han är Diomedes, Tydeus’
son. Men en odödlig gud strider vid hans sida, ty redan en gång har jag
träffat honom så att blodet strömmade, men se, hans spjut rasar dock värre
än förut. Jag ville hellre återvända hem och kasta de beprisade vapnen i
elden; ty de träffa alltid men utan att döda, och reta blott fienden till större
raseri.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
