Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De Messeniska krigen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
128
Spartanerna, som emellertid uppmuntrades af Tyrtäos’ sånger, anryckte
året derpå ånyo med hela sin härsmakt. Den messeniska hjelten dröjde ej
att rycka emot dem med sina landsmän, förstärkta med Arkadier och Argeier.
Då kom det till den tredje drabbningen. Den arkadiske konungen
Aristo-krates, en feg stackare eller en förrädare, flydde med sina hopar redan vid
första anfallet, hvarigenom Aristomenes och hans tappra fingo strida mot
hela spartanska hären. Der dukade flere af de mest ansedda männen under,
och de öfriga sökte sin räddning i flykten. Den tappre anföraren blef äfven
ryckt med strömmen, men han hopsamlade snart en beslutsam hop krigare,
som småningom tillväxte och snart åter kunde bjuda fienden spetsen. Han
måste draga sig tillbaka nästan ända till den vestra kusten mot Joniska
hafvet; men der slog han ett läger på den svårbestigliga bergskammen Eira,
hvilket var stort nog att inrymma alla de ditströmmande flyktingarna.
Ifrån detta säkra bergfäste företog Aristomenes flere djerfva ströftåg ej
blott genom det messeniska området, utan ända in i Lakonien, och
återvände med stort byte. Han öfverföll till och med det ej långt från Sparta
belägna Amy klä och bragte det tagna rofvet i säkerhet innan den
anryc-kande fienden kunde nå honom. Men på ett annat ströftåg blef han
slutligen tillfångatagen med 50 af sina tappra kamrater. Enligt den i Sparta
herrskande seden blefvo de alla lefvande nedstörtade i Taygetos djupa
afgrunder tillika med vapen och allt. Endast Aristomenes undgick döden.
Han tillbragte tre dagar bland sina kamraters lik, oupphörligt väntande döden.
Då hörde han slutligen ett knaprande och gnagande, som då ett rofdjur
förtär sitt byte, och såg i det dämpade ljus, som nedkom från afgrundens
mynning, huru en räf gnagde på ett af liken. Han följde efter den skrämda
räfven, hållande honom i svansen med ena handen och afvärjande hans bett
med den andra, och fann slutligen klippspringor och hålor, genom hvilka
han utkom i fria luften. Efter en mödosam vandring ankom han till Eira,
der hans folk helsade honom med jubel, lledan dagen derpå öfverföll han
de korinthiska krigarena, som blifvit uppbådade af Spartanerna till att
belägra denna bergfästning. Ånyo glänste hans sköld, på hvilken en örn med
utbredda vingar var afbildad, framför Messenierna till seger, och nästan hela
den fiendtliga skaran blef nedhuggen. Sålunda stod hjelten, nästan
fruktansvärdare än förut, städse rustad till strid mot Spartanerna.
Sedan- blef han ånyo tillfångatagen af bågskyttar från Kreta och
bortsläpad af dem, bunden till händer och fötter. Natten öfverraskade dock
skyttarne innan de hade uppnått det lakoniska området. De stadnade öfver
natten i en hydda, som beboddes af en gammal qvinna och hennes dotter.
Då flickan igenkände den ädle fången beslöt hon inom sig att uppbjuda alla
sina krafter till hans befrielse. Hon gaf skyttarne vin i sådant öfverflöd att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
