Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Seder och bruk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
149
ofta nog i fadrens skålformiga sköld, för att bringas till sömn. Sedermera
skrämde man det olydiga eller skrikande barnet med sagor om Lamier och
Empuser, spökväsenden, som lefde af menniskokött, röfvade små barn, sögo
deras blod o. s. v. Dessutom berättades det äfven ofta vackra historier,
isynnerhet Asopiska fabler för detsamma; det fick dockor, åtskilliga små
figurer, soldater, bönder, fiskare af lera och äfven stundom af metall, det
roades genom allehanda muntra lekar, hvilka till större delen voro desamma
som våra ännu brukliga barnlekar; på sådant sätt uppväxte barnen, ända tills
gossarne kommo i skolan eller gymnasiet, men flickorna fingo under modrens
ledning sysselsätta sig med hushållsbestyr; på sådant sätt inträdde de i de
mognare åren; de förra måste fylla sitt lifs uppgift i Agoran eller på
slagfältet, de sednare i hemmets ensamhet, ända tills genien med den sänkta facklan
infann sig och satte ett mål för deras sträfvanden.
I Grekland hyste rnan i allmänhet ingen barnslig fruktan för döden.
Man var van vid att åt sig skapa lifvets förhållanden med kraft och mod;
för öfrigt underkastade man sig modigt Moiran (ödet), som enligt den
grekiska tron beherrskade både gudar och menniskor. I de grekiska vises
yttranden påträffa vi flerestädes den åsigten, att döden vore, efter berömliga
bragder eller ett väl fulländadt lif, den högsta lycka, som gudarna kunna
förläna någon dödlig.
Då ett dödsfall hade timat i huset, tillredde de anhöriga med from
omsorg allt som behöfdes till begrafningen, emedan man trodde att det
lyckliga inträdandet i skuggornas rike berodde derpå. Det utgjorde alltid en
Hellens innerligaste önskan att få en högtidlig begrafning efter döden, och
likaledes ansågs det såsom höjden af låg grymhet att förvägra sin fiende den
sista hedersbetygelsen. Såsnart man hade tillslutit den bortgångnes ögon,
instack man en Obol i hans mun, på det han skulle kunna betala
färjelönen åt Charon, som rodde själarne öfver Styx. Sedan tvättades liket,
insmordes med välluktande salfvor och ikläddes en ren, hvit drägt. Derefter
pryddes dess hufvud med en krans af blommor och murgrön och dess hals,
armar och bröst med band och kransar. På andra dagen utställdes det
offentligen på en hög bädd. I Athen skedde detta inom huset, men på
andra ställen äfven utanför dörrarne. Der greto nu och klagade qvinnorna,
ja, man lejde till och med gråterskor, som slogo sig för bröstet och sleto sig
blodiga i sin betalade sorg, men detta sednare bruk afskaffades dock eller
åtminstone inskränktes genom Solons lagstiftning. På tredje dagen utbärs
liket, på dess bädd, af slägtingar, företrädda af flöjtspelerskor eller af
personer, som sjöngo klagosånger. De öfriga slägtingarne följde sedan efter i
ordnadt tåg. Angående begrafningen har man länge tvistat om huruvida
liken jordades eller om de brändes, men numera har det blifvit satt utom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
