Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bildande konst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
160
Adyton eller det allraheligaste innehöll, förutom en mängd dyrbara
tempelskatter och en gudens bild af rent .guld, den hemlighetsfulla afgrunden
med den för Pythia bestämda gyllene trefoten. Denna öppning var
sannolikt ännu försedd med den kyplopiska öfverbyggnad, om hvilken vi hafva
talat förut. Prestinnan inträdde inom denna steninfattning och satte sig på
deri öfver djupet ställda trefoten, då hon skulle afgifva sina hemlighetsfulla
orakelsvar. Huruvida hon blef liksom berusad af de uppstigande ångorna,
såsom det vanliga antagandet lyder, eller, enligt andra berättelser, blef
försatt i ett inspireradt tillstånd förmedelst den ambrosiska utdunstningen af
den i djupet rinnande källan Kassetis, lemna vi alldeles derhän. Por öfrigt
voro Pythians ord endast hållpunkten för det egentliga svaret, som afgafs
först sedan presterna hade rådgjort deröfver. Ty svaren voro ej några
vanliga spådomar utan de omfattade allmänt menskliga intressen, ehuru de
af-gåfvos i ett dunkelt och gåtfullt språk. De voro egentligen lärdomar i
lef-nadsvisheten för så väl enskilda menniskor som hela folk, men som voro
grundade på noggrann kännedom af förhanden varande förhållanden. De
afgåfvos derföre blott vid de stora vårfesterna, liksom till undervisning för
dem, som förstodo att tyda dem rätt. Vid serdeles vigtiga fall, då städers
och folks väl eller ve stod på spel, talade dock äfven oraklet, ehuruväl det
ej var den vanliga tiden. Det faller alldeles af sig sjelft att vid sådana
speciellare förfrågningar de frågandes anseende och skänker utöfvade inflytande
på svaren och att, isynnerhet i de sednare tiderna, vanliga spådomskonster
blefvo använda.
Af Delphis gamla slägter utsagos genom lottkastning de fem heliga eller
presterna, hvars öfverhufvud kallades profet. Pythian måste vara en ren
jungfru, men då en sådan en gång blef bortröfvad af en djerf yngling,
fattade man det beslutet att hädanefter endast välja en välkänd femtioårig
qvinna. Detta förfarande blef sedan en regel, men till en åminnelse af de
förflutna tiderna bar denna äldre qvinna det jungfruliga smycket, nemligen
lagerkransen, och guldringen kring de fladdrande lockarne sarnt den fotsida,
släpande drägten.
Sagan vet att förtälja åtskilligt om ditkomsten af den gyllene trefot,
som var uppställd öfver djupet. I Miletos hade några fiskare utkastat sina
nät och uppdrogo den dyrbara pjesen ur hafvets djup. Då de nu tvistade
sins emellan om besittningsrätten till densamma, frågade de oraklet och erhöllo
det svaret, att trefoten skulle tillhöra den visaste. Tillfölje af detta svar
erbjödo de den åt deras landsman Thales, och då han blygsamt nekade att
mottaga gåfvan, åt en annan af de sju vise, som afböjde gåfvan lika
blygsamt, till dess de slutligen kommo till Solon. Denne fann ordens rätta
mening; han påstod att trefoten skulle helgas åt den allena vise pythiske guden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
