Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Slagtningarna vid Mykale och Platää
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
215
förande, vidare af 8,000 hopliter från Athen och 600 från Platää under
befäl af den oförskräckte Aristides. 5,000 krigare från Korinth, 1,500
Te-geater, skaror från Megära, Arkadien och andra trakter stötte småningom
till hufvudstyrkari, så att hela hären uppgick till öfver 100,000 man.
Pausanias tågade med hären öfver Kithärons höjder, men stadnade på
dess sluttning, då han såg de persiska skarorna lägrade i dalen. En
yttersta förpost, bestående af folk från Megära, oroades oupphörligt af persiska
ryttarhopar. Under rop af hån öfver de fega Hellenerna, som ej vågade
sig ned på slätten, framstormade ryttarena och öfversållade dem med väl
riktade kastspjut och pilar, hvilka bortryckte flera tappra män. Folket från
Megära vägrade att stå qvar längre på denna farliga post. De aflöstes
genast frivilligt af 300 Athenare, som voro förstärkta med ypperliga bågskyttar.
Äfven mot dem fortsattes anfallen af rytteriet, som sprängde fram i full
fart och genast försvunno, sedtm de afskjutit sina pilar.
Dessa djerfva och oupphörliga anfall leddes af Mastisios, en tapper och
ansedd befälhafvare, som var klädd i ett pansar af fjäll och alltid var den
första vid anfallet och den sista vid återtåget. Yid ett sådant tillfälle
störtade hans häst träffad af en pil, och han sjelf blef efter ett tappert motstånd
dödad af de framträngande Hellenerna. Så snart ryttarena förmärkte sin
älskade anförares död störtade de fram i slutna massor, tillbakaträngde de
få Athenarne och återtogo liket. Deremot skyndade talrikt manskap till
hjelp från den grekiska hufvudstyrkan, och efter en blodig strid förblefvo
Grekerna i besittning af den döda kroppen.
Jublet och segerglädjen var stor i lägret då man bar den sköna,
ståtliga och fruktade mannens lik genom lederna, så att hvar och en kunde få
se honom; men lika stor var sorgen och nedslagenheten bland Perserna. Den
grekiska styrkan ryckte nu djerft fram ända till Äsopos, der den lägrade sig
dels på kullarna och dels på slätten; Mardonius drog sig deremot tillbaka
Öfver floden.
Här uppstod nu mellan Tegeaterne och Athenarne en tvist angående
företrädet i lägret och i striden. De förra berömde sig af sina hjeltedater
och påstodo att hedersplatsen tillkomme dem näst efter Spartanerna.
Athenarne uppräknade visserligen äfven sina bragder, för att på sådant sätt
framvisa sina anspråk på det andra hedersrummet, men de slöto med dessa ord:
»Här är ej rätta platsen till att tvista om fåfänga hedersbetygelser, utan till
att med vapen i hand och oförskräckt mod försvara det gemensamma
fäderneslandet mot dess fiender. Derför äro vi beredde, J Lakedämonier, att
mottaga hvarje post, J måtten ställa oss hvarest och mot hvilken som heldst.
Der vi stå skola vi strida som män. Anfören J, vi skola ej vika tillbaka».
Det är ganska sannolikt att dessa ord yttrades af Aristides, ty de motsvara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
