Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Lif och kultur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
256
För öfrigt inverkade de lätt rustade krigarena och sjelfva rytteriet föga
afgörande på stridens utgång. Den helleniska hopliten till häst var ej väl
inöfvad; hästen var för honom endast ett snabbt transportmedel, men ej ett
vapen. Rytteriet framstormade ej i massa för att nedkasta fienden genom
påtryckningens tyngd, utan de öppnade sina leder vid anfallet, så att
striden endast utkämpades man mot man.
Hela slagets utgång berodde på hoplit-kolonnerna. Dessa bestodo af
de egentliga borgarena. Der voro män och ynglingar, som hade ernått
kroppsstyrka, vighet och uthållighet genom oupphörliga gymnastiska öfningar.
De voro väl öfvade i alla krigiska rörelser; de fällde spjutet och togo det
på axeln på kommando, som man nu gör med eldvaprien, gjorde höger och
venster om samt halfvändningar.
Spartanerna, som betraktade krigsöfningarna såsom en hufvudsak, voro
naturligtvis skickligast i utförandet af taktiska rörelser. Chiton, som de
brukade i kriget, var af lika färg hos alla, nemligen purpurröd. De
marscherade i jemna steg efter musikens och krigssångens (päans) takt samt
upplöste ej sina leder. Men derföre blefvo de äfven hejdade af äfven den
minsta förskansning och förföljde nästan aldrig den flyende fienden. Ett
energiskt begagnande af segren förekommer öfverhufvud ej ofta i Hellenernas
strider, emedan man ej förenade rytteriet och de lättbeväpnade med
hopli-terna till gemensam verksamhet, utan använde dem ytterst på flyglarna till
der förekommande skärmytslingar. Man åtnöjde sig med att uppresa ett
segertecken (trophäon) och ryckte sedan långsamt framåt, eller gick stundom
äfven lugnt hem igen, nöjd med äran af segern.
Det spartanska borgerskapets krigsmakt bestod af sex morer, hvarje
1000 man stark och indelad i två locher. Efter den förhärjande
Jordbäfningen och det tredje messeniska kriget blef man tvungen till att ej längre
låta periökerna och neodamoderna (spartanskt uppfostrade slafvar) uppträda
i särskild ta afdelningar, utan man indelade dem på morerna, för att göra
dessa fulltaliga. Borgerskapet hade nemligen blifvit så förminskadt genom
dessa båda olycksfall, att man måste tillgripa hvarje medel, isynnerhet då det
mötte så många svårigheter att blifva upptagen till borgare. Spartanen
be-qvämade sig ej till att tjenstgöra såsom lättbeväpnad. Den, som ej lemnade
sina bidrag till syssitierna (gemensamma måltider) och ej kunde bestrida sin
utrustning till fälttjenst, förlorade sin borgarerätt och dermed alla anspråk
på krigsära.
Skiriterna, ett folkslag i Lakonien, voro visserligen lättare beväpnade än
hopliterna, men stridde likaledes i led och ordning. Heloterna, som man
nu misstrodde mera än förr, isynnerhet sedan det messeniska upproret, följde
hären blott såsom tross och betjening, utan att vara ordentligt beväpnade.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
