- Project Runeberg -  Hellas. De gamla grekernas land och folk /
298

(1864) Author: Wilhelm Wägner
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3. Skaldekonst

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

298

Klytemnestra, som åter framträdt med sviten, berättar huru orolig hon varit
af ångest öfver den fjerran makens lif, befaller tjenarinnorna att utbreda
purpurfärgade mattor för gemåleris fötter, och tvingar honom, oaktadt hans
mot-sträfvighet, att vandra på sådana till palatset. Choren förtiger ej att den
anar en öfverhängande olycka. Deremot framhärdar Kassandra uti en
obeveklig tystnad, oaktadt drottningen försöker, först med vänlighet och sedan
med skoningslös stränghet, förmå henne att inträda i palatset. Slutligen
utropar hori ined en sierskas genomträngande ton: »Apollon! o Apollon!»
och så fyra gånger nästan samma ord, sedan choren talat till henne. Hon
berättar derpå de föregående fasansfulla tilldragelserna inom konungahuset,
tillika med dem, som nu stå för dörren: kungamordet, hämnden genom
moder mördaren och sin egen död.

»O, detta menskolif, då det är lyckligt,

en skugga stör det; om olyckligt, plånar

en fuktig svamp ut bilden, verlden glömmer’t;

mig mer än det dock plågar: re’n det glömt är!»

Med dessa ord ingår hon i palatset.

Under chorens sång hör man två gånger Agamemnons klagoskri.
Choren vill intränga i palatset med dragna svärd, men Klytemnestra utkommer
med sitt följe och den blänkande yxan i handen, samt förkunnar med den
fulländade förhärdeisens säkerhet:

»Här står jag efter mordet, jag honom dödat;

öppet jag bekänner att jag det gjorde,

att fly han icke kunde, sig icke värja.

I ändlös väfnad in jag honom snärjde,

som i ett fisknät, lyckans falska praktskrud.

Jag honom högg två gånger, tvenne verop höjdes,

han matta lemmar sänkte - -. - - - -

Nu är han död; och hon, som liksom svanen,

sin sista dödssång redan framsagt hade,

hon ligger hos sin älskling; mina nätter

en krydda mera till sin vällust eger.»

På chorens förebråelser svarar hon:

»Ej, tror jag, har orättvis död

honom kommit till del.
Hur? har han ej infört blodiga brott
i mitt hem? Nej, han som mitt barn,
som med honom jag födde, som jag evigt begråter,
Iphigenia, ovärdigt dräpte,
fick nu välförtjent straff; han beklage sig ej
uti skuggornas land, att ett mördande stål

honom straffade för hvad han brutit.»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 06:27:17 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hellas/0310.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free