Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VI. Lifsvilkoren: Näringsmedel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dufvan samt flera andra små fåglar i sin kräfva först
uppmjukar frökornen, innan de gifva dem till föda åt sina
ungar, så har äfven menniskomödrarna i de äldsta tiderna
till en början tuggat gröfre och hårdare föda åt sina från
bröstet afvända späda barn. Häraf kom man säkerligen
först på den tanken, att med konstens tillhjelp äfven åt
äldre fullvuxna söndermala, uppmjuka och koka deras hårda
grofva spis, hvilket, att börja med, sällan och undantagsvis
af nödvändigheten påbjöds, men sedermera blef allmänt
bruk bland civiliserade folk. [1] En enkel naturenlig
matlagning bör hufvudsakligen afse att sönderstycka och
uppmjuka verkligt hårda näringsmedel. Nuvarande invecklade,
naturstridiga kokkonst åter skonar icke ens den mest mjuka
och i sig sjelf väl ätbara spis, utan alla möjliga
näringsämnen underkastas af densamma kokning, sjudning,
sönderskärande, sönderhackande, bultande, hvarigenom våra
tänder allt mer (helst äfven mjukt bröd ätes af de fleste)
beröfvas tillfälle att fullgöra sin naturliga bestämmelse,
nemligen tuggandet af födoämnena, hvilka alltså nästan
otuggade samt utan den för god matsmältning så nödvändiga
inblandningen med saliv och atmospherisk luft allt för
hastigt nedsväljas. Vår föda bör söndermalas och
sönderstyckas endast så mycket dåliga, svaga tänder nödvändigt
det fordrar, och till mjuka eller flytande födoämnen bör
alltid hårdt bröd förtäras, för att befordra ett långsammare
ätande och noga tuggande. Här besannas åter vårt
gamla väl kända arabiska ordspråk: "den som älskar sitt
lif, han tugge väl och äte långsamt".
Af det nu anförda om födoämnenas för myckna
söndermalande och uppmjukande finna vi, huru lätt
menniskan råkar in på farliga afvägar med afseende på vården
af sin kroppshelsa, då hon icke troget vidblifver
instinktens ledning.
Men menniskan har af Skaparen icke blott erhållit
till ansvarsfull skötsel en underbart sammansatt
kroppsbyggnad, som efter syndafallet skyndar mot upplösning och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
