Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VI. Lifsvilkoren: Näringsmedel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
icke allenast på det andliga, utan äfven på det lekamliga
området, yttrar i sin förklaring öfver l:a Moseboks l:a
kap. 29 v. följande ord, hvilka förtjena att anföras: "Derpå
tviflar jag ingalunda, att Adam med sin enkla och sunda
vegetabiliska spis och deraf bibehållna rena instinkt icke
skulle hafva smakat köttsaker, hvilka vi nu anse såsom
den läckraste spis, utan ansett dem såsom en mindre
angenäm föda. Af ett sådant frukters och andra tjenliga
växtämnens bruk till daglig spis samt friskt, rent vatten
till dryck alstrades icke, såsom nu, en osund och sjuklig
fetma, utan en skön, frisk kropp och en helsosam
förmildring af vätskorna. Nu deremot förslår hvarken kött
eller frukter eller säd, och vi komma ofta genom njutning
af otjenlig föda i fara för helsan. Jag vill icke tala om
de mer än djuriska synder med omåttligt och öfverflödigt
bruk af mat och dryck, som dagligen mer och mer
tilltaga." Så långt Luther.
Efter syndafloden gaf Gud visserligen menniskan
tillåtelse att jemte korn och frukter äfven få använda kött
till näring, men fästade dervid flera förbehåll och
inskränkningar till en varnande underrättelse, att det
sednare tillkomna näringsämnets bruk fordrade stor
försigtighet, eftersom att det med afseende på nytta och värde för
helsan samt naturenlighet stod långt under växtrikets
nyssnämnda alster.
Då Gud vidare i personlig och synlig närvaro af
eld-och molnstoden förde sitt egendomsfolk, Israel, ur Egypten
genom öknen till Kanaan, och dervid i 40 år såsom en
god husfader ombesörjde allt, hvad detta folk behöfde,
alltså äfven deras lekamliga näring, så gaf Han icke kött,
ej heller vexelvis kött och växtämnen till daglig spis, utan
endast och uteslutande de sista, nemligen manna, ett slags
små sädeskorn, hvilka smakade som semla och honung.
Att Gud, ifall han icke ansett vegetabilisk näring hafva
varit den bästa och sundaste, lika lätt hade kunnat gifva
kött, lär väl ingen vilja bestrida. Då folket, som i Egypten
blifvit vändt att äta kött och genom denna retande, farliga
spis jemte andra retmedel erhållit falsk smak och
instinkt, knorrade mot Guds visa hushållning och i stället
för den "lösa maten", såsom de benämnde manna, med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
