Note: Contributor Sigfrid Svensson died in 1984, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Hembygdens arv»
Hembygdens arv, vilka sköna ord! Upprepa dem långsamt ett och ett, hem, bygd,
arv, och du skall finna, att däri ligger förborgat mer än hälften av vad du har kärast.
Hemmet är utgångsstationen, där utrustningen iordningställes för personlighetens färd
genom livet. Bygden frigör individen genom ansvar för de mångas på en gång
gemensamma och dock så skilda intressen. Arvet skänker kraft, men också nyttig förödmjukelse
under förnimmelsen av att man, all ävlan till trots, dock blott är en liten länk i den långa
kedja, vars början och slut förlorar sig i dunkel.
Som en mäktig folkrörelse går i dessa år hembygdskänslan fram genom vårt land, en
rörelse, som i allvar och smittosamhet är fullt jämförbar med religiösa väckelser. Den,
som bläddrar i »Hembygdens arv», eller en kulturintresserad turist, som reser omkring
några dagar per bil å landsbygden, kan icke undgå att förnimma den nya rörelsens makt.
Visst äro många hembygdsgårdar lite si och så både i vad som gäller museal anordning
och graden av pietet, visst kan man också känna sig tvivlande med avseende på hur lång
livslängd det uppflammande hembygdsintresset skall få — äktheten och
målmedvetenheten i rörelsen kan dock den icke hysa någon tvekan om, som känner sig ett med sin
egen tid.
Å efterföljande blad ha genom Svenska Journalens prisvärda försorg samlats bilder
från hela vårt rike, och underskrifterna, utomordentligt goda förresten, berätta fakta
och data, så mycket som en vanlig läsare orkar med. Boken börjar med Skansen, i
mångahanda måtto numro ett, ej minst genom att den tjänat som förebild för så gott som alla
de andra. Liksom svenskarna under historiens gång ofta lärt sig värdera sitt eget, sedan
det först uppskattats i utlandet, så kan man också säga, att det är sedan de mer centrala
friluftsmuseerna börjat skapas och under intrycket av deras höga värdesättning av
bygdernas monument som den lokala samlarlusten vaknat. Motsättningar kunna
naturligtvis härunder uppstå. Men om bygdeintressena alltid minnas, vad centralmuseerna gjort
som pionjärer och vad de vilja och böra vara för den större helheten, landet eller länet,
och om centralmuseerna alltid känna plikten att med sin rikare erfarenhet och sina
stundom större tillgångar bistå och samverka med de lokala intressena, så skall, såsom
glädjande nog också hittills varit fallet, alltmer en fruktbar gemensamhetskänsla och en
mäktig kraft till kulturminnesvårdens fromma växa fram, en slagkraft, som regering,
riksdag, stadsfullmäktige, landsting, kommunalstämmor och allt vad myndigheter heter
till sist måste taga hänsyn till i form av stöd, långt effektivare än hittills. Ty kom icke
längre i tändstickornas, kullagrens, pappersmassans och Kinaforskningens guldålder och
säg, att vi ej ha råd att rädda hembygdens arv! Upprepa i stället så ofta som möjligt
Hazelius ord: »Vi äro ett litet folk, men vi böra tänka stort».
Bättre än mycken vältalighet skall denna bok berätta om att det år 1930 fanns ej blott
hänförelse, utan också allvar bakom kulturminnesvårdens ord.
ANDREAS LINDBLOM
Styresman för Nordiska museet och Skansen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
