Note: Contributor Sigfrid Svensson died in 1984, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hembygdsrörelsen — en folkrörelse
»Världen, som känner folkets tornspetsar skall
även lära känna det underlag, på vilket de vila. Detta
museum är Sveriges bomärke, ristat av folkets hand,
under urkunderna av det förgångna och det
nuvarande, ända till de blanka bladen av dagar, som
komma skola.» Orden äro sagda av Zacharias Topelius,
ägnade Artur Hazelius och hans museum och en
gång återgivna av P. P. Waldenström. På bred
folklig grund vilade den forskning Nordiska museet
företrädde, folkligt var det sätt på vilket resultaten
av denna forskning åskådliggjordes och till de
bredaste folklager vände sig museets grundläggare för
att bygga upp sin institution och få den tryggad. Så
kom Artur Hazelius att göra en mäktig propaganda
för hembygdskunskap och hembygdskärlek redan
långt innan de första friluftsmuseernas tid och
hembygdsrörelsen i det yttre blev synlig som en
folkrörelse. Visserligen är det inte Artur Hazelius utan
C. O. Hyltén-Cavallius, som genom sin plan till ett
museum för den småländska folkkulturen i Växjö är
de kulturhistoriska museiinstitutionernas
grundläggare på samma gång han genom Värend och
vir-darna också är den svenska folklivsforskningens
skapare. Men det är Artur Hazelius — som inte blott
var vetenskapsman utan också organisatör — som
lyfter den nya tanken upp i ljuset. Likafullt som
Hyltén-Cavallius var han övertygad om den
folkliga kulturens betydelse för förståelsen av en
gången tids historia, men han såg också att det var
fara med varje dröjsmål, att det inte blott räckte
med sakens egen inre kraft. Det blev också den breda
inriktningen hos Artur Hazelius och det gigantiska
i hans planer, som förde hans gärning till seger.
Genom att inte rata något, genom att ställa ut även de
ringaste ting och genom att med de största
uppoffringar få till stånd både lokaler och en omfattande
museiorganisation skapade Hazelius en rent yttre
respekt för den sak som han gjort till sin, en respekt
som också var välbehövlig i den begynnade
rationalismens och maskinkulturens tid. Men respekten
härrörde inte från en förnämitet som avskräckte, och
den nya museiinstitutionen blev aldrig något
kabinett för finsmakare. Hazelius drog nytta av sin
föregående verksamhet som pedagog och han aktade
sig noga för att bjuda stenar i stället för bröd. De
folklivsscener han anordnade i sitt museum med
figurer, möbler och husgeråd vunno en framgång, som
erinrar om den som i en senare tid kommit filmen till
del. Det fanns i dessa museiuppställningar både
dramatiska effekter och hjärtnupen sentimentalitet, som
inte kunde annat än säkra publikframgången.
Hazelius förstod även att väl använda sig av det tryckta
ordets och bildens propaganda. Med ständiga
tidningsnotiser sörjde han för att allmänheten aldrig
hann glömma att hans museum existerade, och han
använde sig av de bästa reproduktionsmetoder, som
stodo till buds för att i färg och teckning visa vilka
skatter hans samlingar innehöllo. Effektivast blev
kanske den propaganda Hazelius gjorde genom att
låta alla hjälpa till med sitt verk. Soaréer och basarer
anordnades i de avlägsnaste landsändar och att
hjälpa den energiske doktorn i Stockholm blev lika väl
en nationell som en lokal hederssak.
Så väckte Artur Hazelius och Nordiska museet
överallt inom våra landamären det intresse för den
gamla bygdekulturen, som senare skulle växa till
verklig folkrörelse. Men redan Hazelius byggde på
gammal grund. Det fanns ett inom breda folklager
väckt intresse för vårt lands historia, som av honom
endast fördes in i nya strömfåror. Förut hade detta
intresse framför allt gällt minnena från forntid och
medeltid, men Hazelius ville vidga det till att
omfatta även yttringar av senare tiders kultur och om
motiveringen härför må hans egna ord citeras: »Man
fortfor i vårt eget land, såväl som i flera andra, att
med växande id ur gravarnas gömslen till vittnen om
en förhistorisk tid frammana stenen, bronsen och
järnet, vilka ännu efter hundratal av år möjligen
kunna avlockas jorden för att tala till forskaren,
men man hade icke allvarliga tankar för det
bräckliga material, som är ägnat att sprida ljus över vårt
folks liv och seder under de senast förflutna
århundradena, och vilket material, om det icke
tillvarata-ges, kanske efter några årtionden vore hemfallet åt
förgängelse».
Den svenska fornminnesforskningen har en
mycket lång historia. Redan år 1599 uppdrogs åt Johan
Buræus att »dragha kring om hela rijket at
afskrif-va runestenar», under Gustav II Adolfs regering
tillkom ett memorial för dem »som antagne äro att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
