- Project Runeberg -  Hembygdens arv. Hembygdsgårdar och friluftsmuseer i Sverige vid ingången av år nittonhundratrettio. En översikt i ord och bild /
VII

(1929) [MARC] With: Sigfrid Svensson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
Note: Contributor Sigfrid Svensson died in 1984, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ware rijkzens antiquarij och häfdesökiare» och under
Karl XI :s förmyndareregering inrättades
antikvitetskollegiet, alltså ett fast organ för minnesvården i
landet. Detta kollegiums betydelse blev emellertid
mycket ringa och omorganiserades snart till
blygsammare mått. Det var först Gustaf III, som med den
av honom upprättade vitterhets-, historie- och
antikvitetsakademien skapade det ännu existerande
organet för den statliga minnesvården. Samtidigt blev
riksantikvariens ämbete förenat med
sekreterarska-pet inom akademien, en förening av tjänster som
också alltjämt äger bestånd. Någon tjänsteman hade
riksantikvarien dock icke till sitt förfogande förrän
1860 och det stod klart att någon verkligt effektiv
fornminnesvård skulle det statliga ämbetsverket inte
kunna åstadkomma om inte bygderna själva hjälpte
till. Så bildades år 1856 på initiativ av Nils Gabriel
Djurklou »Föreningen till samlande och ordnande av
Nerikes folkspråk och fornminnen» och från detta år
kunna således de svenska fornminnes- och
hembygdsföreningarna räkna sin tillkomst. Bildandet av
När-kesföreningen blev en signal, som utlöste det ute i
landet alltmer vaknande intresset för hembygdens
historia, och inom några få år hade ett stort antal
fornminnesföreningar bildats med ett landskap som
arbetsområde. De tidigaste äro: Södermanland och
Hälsingland 1860, Västmanland 1861, Gästrikland och
Dalarna 1862, Värmland och Västergötland 1863,
Östergötland 1864 samt Skåne och Halland 1865.
Dessa föreningar hade ett mycket vittomfattande
program, där visserligen beskrivandet av
fornlämningar-na utgjorde huvudpunkten, men där också
upptecknandet av folkspråket och folkminnena voro
upptagna. Den ringa museala verksamhet, som förekom,
var däremot helt ägnad de förhistoriska och kyrkliga
minnesmärkena. Det var på denna punkt som
Haze-lius framträdande 1873 betydde en omkastning av
arbetsprogrammet för de nya landskapsföreningar,
som bildades och som också ledde till rekonstruktion
av åtskilliga av de äldre föreningarna. Samlandet av
forntida och kyrkliga föremål var till stor del
förbehållet Statens historiska museum och på värdet av
en senare tids minnen tänkte ingen. Nu kom
Haze-lius och satte hela landet i rörelse för att få hjälp
med tillvaratagandet av föremål, som visserligen voro
gångna ur bruk, men som ännu funnos bevarade här
och där på vindar och i uthus. Här öppnades ett
alldeles nytt arbetsfält även för det lokala
hembygdsintresset: fornminnesföreningarna blevo omoderna
och museiföreningar bildades i stället. Den, som av
dessa tog det vidaste arbetsfältet, men också
skaffa-fade sig de största resurserna var den av Georg Karlin
1882 grundade Kulturhistoriska föreningen för södra
Sverige.

Marken var alltså väl förberedd när det nya sek-

let gick in, men någon folkrörelse fanns ännu inte.
För att sätta den igång behövdes även andra
krafter än de, som bottnade i en på rent intellektuell
väg nådd uppfattning av den vetenskapliga
betydelsen av tillvaratagandet av hembygdens minnen.
Hembygdsrörelsen måste bli inte blott en
förståndssak utan också en känslosak. För Artur Hazelius
själv var hans gärning också detta till icke ringa del.
Större betydelse än den rent vetenskapliga tillmätte
han säkert sitt verk i dess egenskap av en härd för
nationell väckelse. När han skriver den korta
historiken över de tjugofem första arbetstyngda åren
slutar han med en hänförd maning: »Måtte de
minnen Nordiska museet gömmer, och det nya hem, i
vilket de skola inflyttas, liksom det mångskiftande
livet på Skansens höjder i sin mån bidraga att hos
släkten efter släkten stärka nationalkänslan, att hos
unga och gamla — för att använda ett fäderneärvt
uttryck — ingjuta fosterlandskärlek i väldiga
droppar samt lära oss minnas de manande ord, jag ville
sätta ovan om ingången i museiborgen på
Lejonslätten: Vi äro ett litet folk, men vi böra tänka stort!»
Redan då höll denna maning på att gå i uppfyllelse
och redan då kunde Hazelius veta att han icke
kämpat förgäves. Ty mer än de litterära banérförarna
hade han genom Nordiska museet och Skansen
bidragit att åstadkomma den patriotism som
karakteriserar åren kring sekelskiftet. Men innan den kunde
skapa en folkrörelse måste denna nationella
inriktning betydligt fördjupas. Fosterländskheten hade
tagits för mycket på entrepenad av de högsta
samhällsklasserna för att ha en god klang hos de breda
lagren. Lösenordet blev inte fosterlandet utan
hembygden. Det var inte heller de konservativa idéerna,
utan snarare den vaknande sociala inriktningen, som
förde hembygdsrörelsen framåt. Nykterhetsrörelsen
och rösträttsstriderna äga som folkrörelser ett direkt
samband med hembygdsrörelsen. De hade visat att
folkrörelser födas i strid och det var också i kampens
tecken, som hembygdsrörelsen växte till en
folkrörelse. Det var när hembygdsvårdens idé gick upp för
bygderna själva, när det kom att stå klart att man
höll på att sälja sin förstfödslorätt för en grynvälling,
att man var på väg att förlora något, som var gott
och dyrbart och värt att kämpa för. Det som var i
fara var själva jaget, bygdeindividualiteten. Det var
en ny tid som hade kommit under 1800- talets sista
halvdel, storindustriens, tidningarnas och
järnvägarnas tid. Den hade kommit med en fart som var
härlig för de unga och förfärande blott för de gamla.
Den gjorde om människorna såväl som bygden,
byggnaderna, möblerna och husgeråden och den hade
endast en och samma form att stöpa allt och alla i. Men
så småningom började man få tid för besinning. Det
nya började förlora sin härlighet, på samma gång

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:58:34 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/hemarv/0009.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free