- Project Runeberg -  Hembygdens arv. Hembygdsgårdar och friluftsmuseer i Sverige vid ingången av år nittonhundratrettio. En översikt i ord och bild /
VIII

(1929) [MARC] With: Sigfrid Svensson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
Note: Contributor Sigfrid Svensson died in 1984, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

det gamla för en ny generation fick avståndets
romantiska glans. Hembygdsrörelsen kom som en
reaktion. Det går inte att slå fast med några årtal när
detta skedde. Men att det var i Dalarna rörelsen
började är säkert. Här fanns en gammal bondekultur,
som än levde kvar med tillräcklig styrka för att
kraftigare än annorstädes egga till vakt om det
fä-derneärvda. I tillvaratagandet av bygdens gamla
hemslöjd fick hembygdsrörelsen sin första praktiska
uppgift och Gustaf Ankarcronas bildande av
Leksands hemslöjdsförening 1904 hör till
förgrundshän-delserna i hembygdsrörelsens vardande till
folkrörelse. Till Dalarna hörde också hembygdsrörelsens
främste litteräre banerförare, Karl Erik Forsslund.
För honom gäller det strid. Med pukor och
trumpeter drager han åstad och i vanmäktig vrede
svänger han storsläggan framför det hotande odjuret,
maskinodjuret med förflackningen, flabbigheten och
falheten i följe. Från katedern och i pressen slungade
han ut sitt förakt: »Visst kan man vara frestad att
se maskinerna som en hord av odjur, som kommer
vältrande över landet — drakar som glupskt sluka
alla den gamla hemvuxna odlingens mogna, saftiga
frukter, och som därtill ständigt kräva nya unga
liv — och som smälta om all denna näring till en
ångande spillning av rå okultur. — Vi skryta med
att upplysningen skingrat all gammal spökrädsla
och kolartro. Nutiden har hemfallit åt en minst
lika grov vidskepelse och blind övertro — på
maskinerna och deras makt att lösa alla frågor och alstra
allt vad vi behöva.» Gipskattorna och
krimskramsverandorna voro för Karl Erik Forsslund
industrikulturens mest typiska uttryck. »Det var storstaden
och storindustrin som blev föräldrar till all denna
nya okultur. Och det var de nya, överallt
förgrenande kommunikationerna — andliga och materiella —
som spred den över jorden — från andra länder till
vårt, från storstäderna till minsta avkrokar.
Avstånden började krympa och försvinna med ofattlig
fart, den gamla isoleringen var snart borta. Det blev
en enkel sak för vem som helst att färdas till fjärran
nejder — nya bygder, andra seder blevo
vardagssy-ner för alla. Och stannade man hemma så kommo i
alla fall nya intryck strömmande över en som en
syndaflod. Var det underligt, om man blev vilsen i
denna virvel, om man skakades loss av dessa
övermäktiga vindar från alla världens hörn — om man med
ens miste sitt fäste i jorden, sitt samband och sin
samkänsla med bygden och torvan? — — — Det
främmande lade så beslag på all kraft och tid, all
uppmärksamhet och allt intresse, att man glömde
det egna och inhemska. Nya stjärnor lyste oss så i
ögonen, att vi blevo blinda för de äldres mindre
skrikande, men ofta minst lika fina och vanligen mer
äkta färger. Melodier från andra länder brusade så

kring oss, att vi trodde våra egna strängaspel
odugliga och förstummade. — Det må väl sägas vara en
förödande storm som gått fram över landet under
det sista halvseklet». Det var under försöken att
bjuda spjärn emot denna storm, som hembygdsrörelsen
växte till folkrörelse.

Förutom de andliga impulser, som
hembygdsrörelsen fått genom Artur Hazelius hade han också
givit den tekniska lösningen av ett problem som
senare när tiden var mogen skulle bli av den största
betydelse för de lokala hembygdsföreningarna. Det
var genom skapandet av den museiform som vi kalla
för friluftsmuseet och som skulle bli den direkta
förebilden till de friluftsmuseer och
hembygdsgårdar, som senare växte upp runt omkring i landet. Av
ideella skäl, såväl som av praktiska, ville Hazelius
göra sitt museum tillgängligt för en så bred publik
som möjligt. Den slutgiltiga framgången härutinnan
vann han genom Skansen, en seger större än han själv
någonsin vågat hoppas när verket var ungt och i
vardande. Friluftsmuseet lyftes upp på en ännu
större höjd än där det låg, lyftes upp så högt att det
blev synligt inte blott i hela Norden utan i hela
världen. Men Skansen var ingen »uppfinning», som
på en enda gång fix och färdig gick fram ur
upphovsmannens hjärna, det var istället den konsekventa
slutpunkten av den uppfattning om det
kulturhistoriska museets mål och medel, som Hazelius låtit
komma till synes redan i sina första blygsamma
museiutställningar. Att flytta gamla byggnader från
sin ursprungliga plats, till ställen där de voro mera
tillgängliga för åskådare, var ingenting nytt. Men
att låta dessa byggnader bli mer än kuriositeter, att
göra dem till kulturhelheter från
inredningsdetal-jerna till gårdsanläggningen, att låta dem bli
organiska komplement till ur andra synpunkter gjorda
museiuppställningar — det var detta som var Artur
Hazelius stora skapelse.

Som motivering för de redan från början
anordnade uppställningarna av hela interiörer skriver
Hazelius senare: »För att föremålen måtte väcka
intresse, borde man se dem i deras användning, se
bohagen i själva stugorna, se hur dräkterna buros.
Hela folklivsbilder borde framställas, varigenom ett
livligt intryck kunde vinnas av befolkningens lynne
och seder. Så tillkommo de första interiörerna». Från
dessa interiörer, säger han, kom han »småningom
till den övertygelsen, att man om möjligt borde söka
framställa även hela byggnader, som kunde anses
typiska för de nordiska landen under olika tider».
Redan i slutet av 1870-talet välvde Artur Hazelius
planer på ett friluftsmuseum, 1880 möter oss
tanken första gången i hans brevväxling, fem år senare
köper han den första stugan — från östnor i Mora
— 1891 sker förvärvandet av det första Skansenom-

vm

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:58:34 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/hemarv/0010.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free