- Project Runeberg -  Hembygdens arv. Hembygdsgårdar och friluftsmuseer i Sverige vid ingången av år nittonhundratrettio. En översikt i ord och bild /
IX

(1929) [MARC] With: Sigfrid Svensson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
Note: Contributor Sigfrid Svensson died in 1984, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

rådet och redan samma år öppnas friluftsmuseet för
allmänheten.

Redan innan Skansens grundande, men helt
naturligt icke utan inspiration från Artur Hazelius,
förberedde Georg Karlin anläggandet av ett
friluftsmuseum i Lund och 1890 inköptes den nuvarande
museiträdgården med tanke härpå. Sedan dröjde det
ett årtionde innan nästa friluftsmuseum såg dagen,
det av Algot Friberg 1901 anlagda museet i
Jönköpings stadspark. Men därpå komma nya
anläggningar slag i slag: 1902 tillkom friluftsmuseet vid
Små-landsstenar, 1903 friluftsmuseet i Borås. Med dessa
båda liksom genom de av E. Fundin i Funäsdalen
1894 och av Jones Mats i Leksand 1898 flyttade
byggnaderna hade dock friluftsmuseet redan fått en annan
karaktär. Här gällde det inte blott att komplettera
museisamlingarna med prov på det gamla
byggnads-skicket och heminredningen, utan här blevo de
omhändertagna byggnaderna även museer. Man fick
här, som redan ovan sagts, en teknisk lösning av
lokalfrågan, som utan tvivel varit av stor betydelse
för ökningen av antalet anläggningar av denna art,
men som också åsamkat ett ännu svårare inre
problem för det lokala museiarbetet: frågan om
huruvida målet för arbetet skall vara ett museum eller
en hembygdens gammelgård. Här ha
hembygdsföreningarna fått ställa till med självrannsakan och
här ha de på egen hand fått pröva sig fram till en
lösning. De ha också bestått provet. De ha visat
sin styrka i självövervinnelsen, att för ett större och
djupare mål för egen del kunna avstå och begränsa
sig. Som princip har gammelgården redan segrat över
museet och det har varit det ledande motivet vid
urvalet av bilderna i denna bok att fastslå segern,
att visa att hembygdsföreningarna ha gjort sina
stugor och gårdar till levande framställningar av
fädernas hem och hembygdens arv. Ett rent historiskt
dokument över de svenska friluftsmuseerna och
hembygdsgårdarna, sådana dessa te sig just nu, är alltså
inte detta bilderverk, på samma sätt, som varje annan
framställning, som ledes av en bestämd tendens inte
heller kan sägas vara det. Ty det skulle väl också
kunnat plockas fram andra bilder, som visa en
annan sida av det lokala hembygdsarbetet, där
föremålen hopats döda och intresselösa i stugor, som
blivit skräpkammare, en sida som kommit
hembygds-forskningens och hembygdsvårdens främste målsmän
att mången gång ställa sig skeptiska inför värdet av
hembygdsmuseernas arbete. Men detta som kunde
kritiseras och tagas fram som avskräckande exempel
— vad vet den utomstående om de uppoffringar och
den kärlek, som även här äro nedlagda — ställes så
avgjort i skymundan av allt det goda som finnes, att
helhetsbilden måste bli densamma, som den denna
bok försöker ge. Det är storslagna monument som

hembygdsföreningarna rest över äldre släktens
kulturella insats. Sedda tillsammans ge dessa monument
också en överraskande mångsidig bild av svensk
kultur i svunnen tid. När vi vända bladen i denna bok
så slå vi också ständigt upp nya sidor i den svenska
folkkulturens rika bildgalleri. Här är skånegården,
trygg med sin frodiga grönska, gemytlig med sina
vita väggar, kringbyggd visserligen, men allt annat
än ogästvänligt sluten. Här ligger en av östergyllens
gårdar, öppen och ljus och dock kransad av skog,
bjudande bilden av en idyll, som knappt synes
verklig. Här står hälsingegården på krönet av en ås
storvulen med sina husmassor, imponerande och
förkrossande, ropande ut över bygden att här krusas
ingen. Vi få också träda in i dalagårdarnas
praktrum, fantastiska som sagoslott med sina målningar
och vi möta kontrasten i de västgötska
ryggåsstugorna med deras nakna furuväggar. Vi erinras om det
gamla självhushållets skiftande arbetsfacer, vi få se
kvarnarna som drivas av vind eller vatten, smedjan
och slogboden, husbehovsbränning i Älvdalen och
repslagning på Gotland. Friluftsmuseerna ha även
tagit hand om minnen från de folkliga industrier
som varit så karakteristiska för vissa bygder —
tråddrageri i Gnosjö, krukmakareverkstad i
Värnamo och tjärbränneri i Bunge. Nutida
storindustri har åt eftervärlden bevarat anläggningar som
utgöra viktiga led i dess egen utveckling —
pappersbruket i Rumskulla, smedjan vid Häfla.
Friluftsmuseerna och hembygdsgårdarna ge oss inte blott
bygdernas skiftningar utan berätta också om seklernas
kulturutveckling. Här är fäbodvallen som visar oss
primitiva hushållningsmetoder och uråldrigt
bostads-skick, som kan ge oss en bild av dagligt liv i
tider så långt tillbaka att vi i övrigt om dem inte
veta något varken om riken eller styresmän. Här
är byn i Ore, under åsen och mellan blånande
skogar, en labyrint av gångar, en fästning med vars fall
den gamla bondekulturen också gick under, ett
bya-hem som i det längsta hölls slutet mot allt det
omstörtande, som den nya tiden förde med sig. Här är
den låga ryggåsstugan, länge bibehållen i Dalarna
och i Västsverige medan man i den norrländska
kustbygden för länge sedan utbytt den mot
flervånings-byggnader, komfortabla och rika på utrymmen. I
stugornas inre få vi se motsvarande förändringar:
väggbänkarna utbytas mot stolar, de inbyggda
sängarna mot gustavianska soffor, långborden mot
klaffbord. Men inte blott allmogekulturen har blivit
föremål för hembygdsintresset. Flera av de nu runt
omkring i vårt land utdömda prästgårdarna ha
bevarats som gammelgårdar, friluftsmuseerna i Västerås
och Hälsingborg äga ståtliga herrgårdar och Skansen
står genom förvärvet av Skogaholm just i begrepp
att förverkliga en mycket gammal önskan och slut-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:58:34 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/hemarv/0013.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free