- Project Runeberg -  Hembygdens arv. Hembygdsgårdar och friluftsmuseer i Sverige vid ingången av år nittonhundratrettio. En översikt i ord och bild /
X

(1929) [MARC] With: Sigfrid Svensson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
Note: Contributor Sigfrid Svensson died in 1984, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ligen är det ett icke ringa antal stadsgårdar, som
bevarats som kulturminnesmärken och dessutom äga
mervärdet att ligga kvar på sina ursprungliga platser.
Därtill komma de kyrkliga minnesmärkena.
Svältor-nas fornminnesförening måste en gång inköpa det
gamla templet i Ornunga och räddade det därigenom
från att raseras till byggnadsmaterial eller annat, och
många andra föreningar ha bildats just med ändamål
att slå vakt om socknens ödekyrka. Det är ett
stordåd svensk hembygdsrörelse uträttat, ett verk endast
möjligt för viljor, som ha ett helt folk bakom sig.
Sammantaget är det resultatet av trenne decenniers
arbete men vad som uträttats detta sista årtionde
visar inte blott en jämn stegring utan ett jättehopp
i kurvan. Det är en utvecklingsgång, som tydligt
anger, att hembygdsrörelsen inte är en modesak,
aktuell några år och sedan glömd.

Den häftighet med vilken hembygdsrörelsen en
gång flammade upp kunde inge oro för dess
uthållighet. Tiden har visat att då kastades blott de första
bränderna på ett bål, som sedan ständigt underhållits
och ökats och som nu även om det skulle kunna
aldrig får slockna. Det finnes hembygdsföreningar som
voro med redan i början och som under de gångna
åren segt och målmedvetet arbetat för det hägrande
målet om en bygdens gammelgård, men som först
nu fått se detta mål börjat förverkligas. Till de
gamla hembygdsföreningarna ha samlat sig en
ständigt växande skara av nya. Under åren 1901 —1919
bildades omkring ett hundratal föreningar med
hembygdsvård i en eller annan form på sitt program
och efter tio år har detta antal tredubblats. Men det
är inte blott en yttre tillväxt utan också en inre.
Hembygdsrörelsen fördjupas med åren och den
främsta vinsten härav har redan ovan kraftigt
understrukits: gammelgårdens seger över sockenmuseet. Några
stenyxor lagda på ett gammalt långbord, som
placerats mitt i en storstuga därför att väggarna äro
full-klädda med skåp — vad är detta annat än ett
kuriosakabinett, som är oundvikligt dömt att bli en
skräpkammare! Ty för så vitt hembygdskärlek skall vara
något annat än fetischdyrkan, en tillbedjan av ting
om vilka man ingenting vet, så måste de föremål
som samlas också ha något att berätta om
hembygden. Men om bygdens odling och bygdens särdrag
säga varken stenyxorna, långborden eller skåpen
något i och för sig själva. Först sedda i ett större
sammanhang, bli de historiska dokument och källor
för vår hembygdskunskap. Ett sådant sammanhang
få föremålen som delar i ett större områdes, ett
landskaps eller ett helt lands odlingshistoria, men i
det sammanhanget kan endast den vetenskapliga
forskningen sätta in dem och endast i de större
museerna — och aldrig i några sockenmuseer — kan
resultatet åskådliggöras. Men med den moderna tek-

nikens medel, i ord och i bild, måste då också dessa
museer förränta de pund som blivit dem
anförtrodda. I förädlad form — kunskap förädlar — skola
bygderna återfå de skatter som de en gång lämnat
ifrån sig. Men det finns också ett sammanhang som
bygden själv kan ge: att låta föremålen bli delar i
ett hems inredning. Då få vi inga sockenmuseer
längre utan endast gammelgårdar och att denna väg
mer och mer beträtts, torde också vara en av de
viktigaste orsakerna till hembygdsrörelsens rent
numerära framgång de senaste åren. Genom de moderna
samfärdsmedlen ha läns- och centralmuseerna
kommit de olika bygderna närmare än förut men
därmed har också möjliggjorts för bygdens eget folk
att göra jämförelser, som inte utfallit till det egna
museets fördel. Det har istället kommit att synas
obetydligt och skräpigt och har därmed förlorat sin
förmåga att fånga intresset. Men i socknens
gammelgård och i dess inredning har hembygdsföreningen
möjlighet att skapa något som inte har motsvarighet
på något annat håll i världen, det är det egna hemmet.
Detta hem kan då också på nytt bli en
samlingsplats för bygdens folk, och så länge är också dess
bestånd tryggat. Ty ett museum kan glömmas, men
ett hem förgätes aldrig. Gammelgården är också ett
historiskt monument, betydelsefullt för kännedomen
om bygdens liv i gången tid. De som nu resa det, ta
på sig ett stort ansvar inför kommande generationer.
Det ligger vikt uppå, att inte en gång senare bli
stämplad som förvanskare och förfalskare. Här är
ett rikt arbetsfält för hembygdsföreningarna.
Gårdens krönika bör skrivas så utförligt som möjligt.
Ägarelängder och traditioner böra upptecknas. De
enstaka husen böra noggrant uppmätas, liksom också
deras ursprungliga gårdsmiljö om de äro
sammanförda från olika håll. Alla förändringar och alla
tillsatser vid återuppförande böra protokollföras, jämte
motivering varför de vidtagits. Det påträffas ibland
i hembygdsföreningarna ett romantiskt svärmeri, som
vill göra byggnaderna så ålderdomliga som möjligt.
Men rekonstruktioner som göras, böra noggrant
övervägas och varje onödig sådan ger byggnaden ett
min-dervärde. Kopior av byggnader äro närmast
värdelösa, det finns allvarligare uppgifter för
hembygdsvården i vilken ort det än månde vara. Viktigare än
det stämningsvärde en gammal byggnadsanläggning
kan ge — den må vara av vilken art som helst — är
dess egenskap av pålitlig kunskapskälla.
Stämningsvärden och känslovärden växla för olika
generationer, men sanningen är evig. Det berättigade i dessa
krav inses också av hembygdsföreningarna själva,
allteftersom begreppen hembygdsvård och
hembygds-kunskap fördjupas. Ett uttryck härför är också att
det mer och mer blir vanligt att förvärva
hembygdsgårdar, som kunna kvarligga å ursprunglig plats.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:58:34 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/hemarv/0014.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free