Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hu roddare, aldrig har jag kännt mig så stel och tafatt
som denna morgon. Solen sken fram genom dimma,
som höjde sig och vältrade över havsytan liksom stora
kämmor av bomull, ältade i silver. Dyningarna gingo
långa oeh breda inåt land, än gungade vi högt på ett
vågberg, än sänktes vi djupt ned i en vågdal. Dimman
vek bort, silvertonen förbyttes i guld, solen glänste
klarare, men över själva vattenytan låg kvar något
dun-mjukt, som kom blicken att misstaga sig på avstånden.
Framför oss låg Mössan, ej olik en grodlarv av
ofantliga proportioner, och därutanför något åt norr Bussan,
som var målet för vår färd. Boskären anades blott, Idö
Bänkar siktades ej, men i sydsydost framträdde skarpt
några träd på Kjälmö.
— Här hadde vi våre sköte i natt, sade någon.
— Nää, sade de övriga. Deras blickar fladdrade som
nattflyn, medan ögonmärke togs från alla håll. När de
rott ytterligare en tjugo årtag, ljöd det:
— Här va vi! — Ja, här va vi, instämde alla. De
voro säkra på sin sak och hade fått långmärke och
tvär-märke överens. För mig, som var oinvigd i
pejlingsmy-steriet, verkade det hela trolleri.
Nu voro vi framme vid den sydligaste av Bussa
Stenar. Den var rundslipad. I vattenbrynets grönalger
syntes räfflor efter den arma sälens skrävlingar, när
han med kulan i kroppen störtat sig i havet och sjunkit.
Nu tog man fram ur båten en f. d. smörkärna med
glasbotten, förde den ned i vattnet ett par decimeter och
tittade mot bottnen genom den. Man höll på både
länge och väl utan att finna sälen. Någon föreslog att
jag också skulle titta genom vattenkikaren, ty möjligt
vore att jag hade tur. Nåväl, jag lydde uppmaningen,
men glömde både säl och omgivning, då jag varsnade
hur väldigt Sverige var murat från grunden. Vilka
jätteblock, vilka klyftor!
— Nej men sannerligen ligger där inte en liten död
skinnfisk! utbrast jag till sist.
51
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
