- Project Runeberg -  Min hembygd i Tjust /
84

(1933) [MARC] Author: Gustaf Ahlm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— llur tror du di ha komme dit?

- Jo, sir du, de va en gång e jättekvinne, som bodde
ve höge backen utanför Västervik. Ho brukte våde
över hit iblann för å besöke släktinge å bekante, men
Spåresunn va så orimligt djupt, så ho inte nådde botten.
Då beslöt ho fylle igen’et. Ho to kullerstene i förklät
å ga sa i väg e lördasnatt. Men förklät måtte ha
vatt gammert å trasit, för ho strödde sten etter sa
he-le vägen, å när ho så kom fram te Horns utmärker
geck hele skrälldusen igenom förklät, å där lå nu
stena i backen. Jättekvinna vart ju fortreted, men me sitt
trasie förklä hadde ho väl ingen ann rå än å lunke
hemåt igen inna sola gått opp. Ho måtte imellerti inte
ha hunne hem i rättan ti utan själv blive te sten på
vägen, för ho gjorde aldri någe mer försök te å fylle igen
Spåresunn. Hör du va ja säjer?

Ett mummel från kamraten bekräftade att denne
ännu var vaken, men höll på att äntligen få den
rättfärdiges sömn.

Nu tystnade äntligen också den talföre Mattias och
det skulle ha blivit slut på pratet under båken om icke
den fåordiga Eknö-Johan — det var just under själva
midnattstimmen — plötsligt skrikit till. Pekande
uppåt berget började han ivrigt viska till kamraten:

— Si, där kommer ju ett väldit hölass. Kors i alle
mine dage, de måste va starke oxe, som örker å dra ett
så stort lass oppför bergbranta.

En vit katt och en svart hund kommo fram och satte
sig på bergskrönet, alldeles som om de ville invänta
hölasset. Det nalkades dem sakta och säkert. Och se,
så märkvärdigt, det var blott en enda dragare spänd
framför lasset, och denna var en liten, liten råtta. Utan
fruktan för katt och hund stretade den och drog sitt
lass och försvann inåt ön.

De båda skärkarlarna stirrade häpna efter synen.
Sedan tryckte de sig intill varandra, lågo orörliga och
låtsades sova.

84

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Jan 14 12:21:44 2017 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/hemitjust/0098.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free