- Project Runeberg -  Min hembygd i Tjust /
92

(1933) [MARC] Author: Gustaf Ahlm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

egendomlig stämning grep oss, och vi talade med
lågmälda röster. Det blev i en hast så lytt, så tyst omkring
oss. Uppe på kyrkplatån gåvo vi sällan akt på, om där
var lugnt eller inte. Hur stilla än sommardagen var,
alltid drog där någon vind genom träden eller hördes
havsdyningarna från öster eller Tovehultströmmens
brus från söder, men här nere i dälden förtogs varje
ljud, vind kom ej alls åt här.

Dalöppningen nedåt sjön Toven är sen långliga tider
odlad åker. En gärdsgård avskilde den från den övre
kilformiga delen, Pärsängen, örslyckeherget, som
avstänger Pärsängen åt söder, skiljes från kyrkplatån
genom ett pass, där stränggärdesgård mellan gårdarna
Tovehult och Mörhult går fram. Således var det
obekvämt att driva Tovehults kor på bete här, och
dessutom saknades sommartiden vattenbol. Därför betades
Pärsängen endast om våren. Inte heller gick man fram
med lie över den, ty lövskog stod i vägen. Här var i
sanning jungfrulig mark.

Då vi kommit ned i dälden, kunde de äldre pojkarna
tala om åtskilligt, som det ej stod att läsa om i våra
böcker. En gång redogjorde en pojke för hur
åskvig-gar äro beskaffade. Ur hålet i en sådan är det blixten
kommer fram. Han beskrev så tydligt hur
stenålders-yxor se ut, att jag sedan häpnade över hans
sakkunskap, när jag omsider fick se dylika i verkligheten.

En måndagsafton berättade en pojke, som gick under
namnet Firödingefrans, om en besynnerlig hare, som han
sett dagen förut på Tovehult. Haren kom fram till
förstubron, satte sig på bakbenen, klippte med öronen,
nystade med framtassarna och gjorde sig inte brått med
att försvinna.

— En sån lusti hare! ropade Frans.

Då sade en gumma:

— De där ä nog ingen hare, de ä en bjäre.

Berättelsen möttes av motsägelser. De större
pojkarna hade andra åsikter om bjärens natur, och de
berättade omständligt vad de visste.

02

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Jan 14 12:21:44 2017 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/hemitjust/0106.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free