Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN BLÅKULLAFÄRD
En västrumsbo har berättat mig följande sägen, som
han förlade till en av gränssoeknarna söder om Tjust.
En jägare var en dymmelonsdag ute på jakt. Därvid
råkade han vilse. Hela dagen irrade han omkring i
skogen utan att lyckas leta sig ut ur den. Just som det
började mörkna, varsnade han till sin stora glädje ett
ljussken från en däld. Ledd av skenet kom han fram
till en liten stuga. Han visste nu var han var, men han
blev så lagom glad då han erinrade sig, vem som bodde
i den där kojan. Käringen där hade nämligen ett
mycket dåligt anseende, emedan man trodde att hon höll
sig med en s. k. bjäre, vilken hon sände ut för att
lönnmjölka granngårdarnas kor. Jägaren, som var både
trött och hungrig, beslöt sig för att våga ett besök.
Tveksamt smög han sig fram utmed knuten och tittade
in genom ett litet fönster.
Han höll på att dra baklänges av överraskning. Ett
fyrfat stod mitt på golvet, det glödde bland svarta och
vita frön eller bär, och en vitaktig rök steg upp
därifrån. Ett oredigt vimmel av fladdrande skuggor
förvillade hans blick, men slutligen hade han ställningen
fullt klar. Dessa gummor och barn, som han såg där
stå grensle över sopkvastar, ugnsrakor och brödspadar,
ämnade synbarligen anträda färden till Blåkulla. Ett
väldigt djurhorn vandrade ur hand i hand. Det
innehöll en mörk vätska, med vilken de innevarande
beströ-ko sina tinningar. Den grå röken bliv allt tätare, en
sällsam yrsel grep dem alla; de började hoppa med si-
95
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
