Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Matsmältningsorganen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
180 MATSMÄLTNINGSORGANEN
hakar, med vilkas tillhjälp den genomborrat tarmväggen, och
förvandlas till en med vätska fylld blåsa. På insidan av blåsan
utvecklar sig snart en inåt riktad tapp, som vid närmare
undersökning visar sig hava bandmaskhuvudets kännetecken. Utifrån sett
är tappen ihålig och liknar ett i en handske instjälpt handskfinger;
i djupet av urhålkningen ligger bandmaskhuvudets
vidhäftningsorgan. I detta tillstånd förbliver blåsmasken, till dess tillfälle
erbjuder sig att inkomma i ett annat djurs kropp, ägnad för dess
vidare ulveckling till bandmask. : För den i svincts eller
nötkreaturets költ befintliga blåsmasken är människans mage och tarm en
lämplig plats, och så snart den anlänt hit, utstjälper sig den
omtalade instjälpningen, så att bandmaskhuvudet kommer på yttre
sidan av blåsan; det fäster sig nu vid tarmväggen, och »lederna»
börja utveckla sig. Efter två till tre månader har sålunda uppstått
en bandmask av flera meters längd.
3 slags bandmaskar förekomma hos människan.
1. Tenia solium, den vanligaste bandmasken, är två till tre
meter lång, med dubbel hakkrans; de mogna lederna äro
långsträckta. Blåsmasken finnes hos svinet.
2. Tenia mediocanellata, utan hakkrans men med fyra mycket
kraftiga sugvårlor; lederna äro två till tre gånger så breda som
långa. Till följd av sina kraftiga sugvårtor är denna bandmask
mycket svår att fördriva. Blåsmasken finnes sparsamt hos nötkreaturen.
3. Botriocephalus latus, som är fem till åtta meter lång; lederna äro
korta, tunna och breda; huvudet har ingen hakkrans, ej heller några
sugvårtor, däremot på vardera av sina båda ytor en suggrop. Den
är lätt att fördriva. Blåsmasken uppehåller sig hos fisk, och i
Norrland, där denna inälvsmask är mycket vanlig, får man den troligen
mest genom förtärandet av rå fisk (gravlax m. fl.).
Bandmaskarna förorsaka sina värdar visserligen obehag och ibland
svårare sjukdom, men i nästan tre fjärdedelar av alla fall kan man
säga, att bandmaskarna förefinnas utan att göra sina värdar någon
egentlig förtret. I många sådana fall göres personen ifråga först
tillfälligtvis och oförmodat uppmärksam på, att han är behäftad
med bandmask, genom att han händelsevis observerar avgång av ett
stycke »leder». Blott i enskilda fall framkallar bandmaskarna
sjukliga företeelser och då vanligen magoordningar, koliksmärtor, som i
synnerhet ökas vid förtärandet av viss slags mat, lök, sillsalat, grov
frukt ete. Även nervösa rubbningar kunna ibland uppträda. såsom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
