Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andningsorganen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
300 ANDNINGSORGANEN
Ödesdigrast för människor är dammet genom sin halt av
skadliga mikroorganismer, av smittoförande bakterier. Huru oändligt
små dessa levande väsen äro, kan man bäst förstå, om vi säga, att
av en art 800 millioner tillsammans väga endast ett milligram.
De skyddsförrättningar, kroppen äger mot dammet, äro ganska
intressanta och förundrandsvärda. Luftrörens slemhinna likasom
luftstrupens är försedd med ett s. k. flimmerepitel. Detta består av
cylindriska celler, var och en utrustad med ett flimmerhår, som
befinner sig i en oavbruten rörelse, i det att det böjer sig åt sidan
och därpå så småningom åter rätar ut sig. Genom att denna rörelse
alltid sker åt samma håll, nämligen uppåt, åt luftstrupen och
munhålan, kommer rörelsen av hela denna massa flimmerhår att likna
rörelsen av ett böljande sädesfält. Den alltid uppåt mot utgången
riktade fliimmerströmmen kommer på detta sätt att sätta hela
slemlagret å andningsvägarnas insida i rörelse, och de i detsamma
fastnade partiklarne komma därigenom att så småningom utbefordras.
De icke på detta sätt avlägsnade dammpartiklarna tagas om händer
av de s. k. levkocyterna eller vita blodkropparna, små celler, som
äro begåvade med egen rörelseförmåga. De upptaga de främmande
kropparna i sig och föra dem genom luftbanorna till lymfkörtlarna
och oskadliggöra dem sålunda, så vida det ej gäller särskilt farliga
bakterier, vilka bliva dem övermäktiga i striden.
Sammanfatta vi de fordringar, som måste ställas på en möjligast
god beskaffenhet av andningsluften från hygienisk ståndpunkt, så
kunna vi i korthet säga, att god luft icke bör vara för varm eller
för kall, att den bör hålla så litet kolsyra som möjligt och hålla
omkring 60 å 65 proc. av sin mättningsmängd vattenånga samt
slutligen att den bör vara möjligast fri från alla främmande
inblandningar av vare sig gaser eller damm, detta må nu vara av organisk
eller oorganisk natur. Särskilt viktigt är det att andningsluften är
mycket fri från damm, emedan man aldrig kan vara säker på, att
detta ej innehåller hälsofarliga ämnen. Det välgörande inflytandet
som vistelsen i havs- eller fjälluft plägar utöva på sjuka lungor,
måste till stor del tillskrivas denna lufts ringa halt av damm,
varvid man naturligtvis undviker inandningen av en mängd skadliga
ämnen, för vilka annars lungorna äro utsatta.
Till andningsorganens vård hör slutligen även den s. k.
lungqgymnastiken. Med detta namn betecknar man alla rörelser. som
hava till uppgift att uppöva lungorna och öka deras tjänstbarhet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
