Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Blodsjukdomar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BLODET
äro lättare ej sjunkit i samma grad. På
detta sätt uppstår på blodkakans övre
yta ett vitaktigt segt lager,
”späckhinnam». Ju långsammare blodet
koagulerat, desto tjockare blir denna
späck
hinna. Vid flera sjukdomar utmärker sig’
blodet för en särskilt tjock sådan
späckhinna; likaså blodet från barnaföderskor
och havande kvinnor. En del ämnen,
såsom salter, hindra eller fördröja blodets
koagulation; likaså hindras densamma,
om blodet gjutes i ett kärl, som på
insidan bestrukits med något fettämne.
Vid vispning av blodet fastnar det
utfällda fibrinet såsom flockar vid vispen
och det kvarvarande serum kommer då
att innehålla blodkropparna, som i detta
fall ej medfölja fibrinet.
Att blodet ej koagulerar inom det
friska kärlet, beror säkerligen på den
levande normala kärlväggens egenskaper.
Det arteriella blodet, d. v. s. blodet i
pulsådrorna, skiljer sig som bekant från
det venösa, d. v. s. det i venerna, genom
sin färg. I motsats mot det blåröda
venösa har det en ljusröd färg. Den
huvudsakliga skillnaden för övrigt är, att det
arteriella blodet är rikare på syre och
fattigare på kolsyra än det venösa.
Såsom vi vid andningsorganens beskrivning
framställt, sker denna blodets
förändring i lungorna, där syre upptages ur
luften och kolsyra avgives.
Till de »blodbildande» organen
räknar man mjälten, i vilken kanske också
förbrukade röda blodkroppar förstöras,
samt benmärgen, i vilken såkert röda
blodkroppar bildas, och lymfkörtlarna,
som bilda vita blodkroppar.
351
Allmän översikt över
blod
kärlssystemets anordning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
