Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Njurarnas och urinvägarnas sjukdomar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
456 NJURARNAS OCH URINVÄGARNAS SJUKDOMAR
åtgräder och förhållningsorder för att om möjligt förekomma nya
anfalls uppträdande och söka att avlägsna det lidande, som ligger
till grund för det hela.
Stenbildning i urinorganen
Stenhildning kan utveckla sig dels inom njuren så väl i vissa
avdelningar i njurkanalerna som i njurbäckenet, s. k. njursten, och
dels i urinblåsan, blåsstenar. I avseende på storleken kan man
skilja mellan urinsand, en fin, pulverformig utfällning, uringrus av
knappnålshuvudstorlek eller något större, samt stenar, av ända till
ärt- eller hasselnötsstorlek. I urinblåsan kunna dock någon gång
stenar av betydligt ansenligare storlek förekomma, till och med
nästan helt och hållet utfyllande blåsan. Stenarnas form är
växlande allt efter deras bildning och sammansättning: ovala, rundade,
facetterade (med avslipade ytor genom gnidningen mot varandra).
I njurbäckenet antaga stenarna ofta egendomliga former och kunna
hilda formliga avgjutningar av bäckenet och njurkalkarna. I blåsan
förekomma ibland stenar, som hava formen av en kort
tobakspinpa, varvid det korta »skaftet» motsvarar blåshalsen. Stenarna
ikunna i blåsan förekomma i växlande mängd från en till hundra
stycken.
Stenarnas färg, yta och hårdhetsgrad beror på deras kemiska
sammansättning. De vanligaste bestå av urinsyra och urinsyrade
salter, de äro gulbruna eller rödaktiga, tämligen glatta och nårda.
Oxalatstenarna, som bestå av oxalsyrad kalk, äro rundade,
mörkbruna, knottriga (»mullbärsstenar») samt hårdare och tyngre än
urinsyrestenarna. Stenar, som lagervis äro sammasatta av oxalsyrad
kalk och urinsyra, förekomma ej sällan. Fosfatstenarna, som bestå
av fosforsyrade jordarter och ammoniummagnesiumfosfat, äro
sällsynta i njurbäckenet men förekomma oftare i blåsan; de äro
vitaktiga eller grågula med sandigt ojämn yta, lättare och mjukare än
de föregående och kunna lätt sönderklämmas.
Njursten är vanligast i en ålder över trettio år, blåssten
förekommer i den tidiga barnaåldern och framför allt efter fyrtionde
levnadsåret. Hos män är stenbildningen vida vanligare än hos kvinnor.
En viss ärftlig disposition för stenbildning kan ofta påvisas. Kanske
spelar levnadssättet, i synnerhet i avseende på födan, därvid en roll,
dock är därom ingenting säkert känt. Mycket utbredd är tron,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
