Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde kapitlet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
26
"Ja, de voro alla så friska, glada och fria från svårare
bekymmer der hemma — tack vare din välvilja mot dem
— att äfven jag Öfverlemnade mig åt.. ."
Öfversten mörknade och afbröt: "der hemma! — Kan
du ej, Maria, äfven hafva ett gladt hem här?" sade han
uttrycksfullt, och slog armen om hennes lif, med en blick
full af känsla och ömhet.
Hon ville besvara denna blick, men strålen deraf
nedslog henne, och hon kunde endast hviska: "Victor!" Och
så uppstod en stunds tystnad till hemkomsten.
Maria gjorde sig många förebråelser, äfven hon; men
allt måste nu öfverslöjas, och middagen passerade såsom
vanligt. Sedan den var förbi och de blifvit ensamma,
återtog Öfversten sin fråga: "hvad var det du höll på att säga,
då Jonsson kom och afbröt meningen?"
"Ah, det var ju ingenting, — jag minns inte."
"Jo, du minns det nog," sade öfversten.
"Groda Yictor, slipper jag ej säga det?"’
"Nej, nu är jag sträng. Nu måste du göra som jag
beder dig." Och så måste hon slutligen säga ut meningen.
"Maria!" sade öfversten, med mycken betoning i
rösten och med stor rörelse, som föranledde en paus, "du
är orättvis emot mig, om detta kan vara ditt fulla allvar!
Känner du mig ännu så litet? Har jag ej bemödat mig
att på allt sätt uppfylla dina önskningar? Har jag ej sökt
förekomma dem, om jag kunnat? Har jag ej för mina
vänner upphöjt dig och dina goda egenskaper? Har jag
ej gjort allt hvad jag förmått för att göra mig älskad af
dig? Men fåfängt. Du har varit döf för allt och endast
varit dyster, förbehållsam och sluten inom dig."’
"Och jag," — sade Maria, med en själfull blick mot
höjden, — "har jag ej älskat?"’
"Jo, det har jag trott, men icke att det varit mig, utan
någon annan, och att mina band besvärat dig. Ja, jag har
till slutet gått så långt, att jag" — med stigande
häftighet — "rentaf tänkt på en skilsmessa för din skull! Men
hvad skulle det väl bli af mig med mitt arma hjerta, som
är så fullt af dig, så fullt att ej en gång mina barn längre
der fa rum; du har ju också helt och hållet tagit dem
ifrån mig!"
"Yrar du, goda Yictor? Hvad går åt dig? Har du
förlorat dina sinnen?"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
