Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tjugonde kapitlet. - Tjugoförsta kapitlet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Och har du märkt, huru det på våren är liksom en musik
i luften, då det ena slaget blommor efter det andra
oupphörligt utspricka i en sådan vexlande mångfald, under det
stundom fogelsången vill Öfverrösta allt?"
"Ack, mamma, jag fruktar att jag varit både blind
och döf, men tack, goda mamma, som Öppnat mina Ögon,
— nu skall naturen blifva något annat för mig än den
förut varit." Och allt sedan såg Emilia så mycket, mycket,
som hon ej förut varsnat, och ju mer hon såg och
betraktade, dess mer tyckte hon sig hafva att beundra och vara
tacksam för. Härigenom väcktes äfven en stor lust för
att förvärfva kunskap i finare blomsterskötsel, hvarom hon
nu ofta talade med den skicklige trädgårdsmästaren, som
deraf fann sig både road och smickrad. Den lilla
barnträdgården, som efterhand hade Öfvergått till Emilia ensam, fortfor
hon att skota och vårda, men numera för Agnes räkning, som
dervid hjelpte till så mycket hon förmådde; men för det
mesta blef hon liggande på den lilla bänken med dockan i
famn och såg blott på hur Emilia pysslade med sina
blommor; men deremellan föll hon syster Emilia om halsen,
kysste och klappade henne, halft gråtande, halft skrattande
i sin sjukliga känslighet. Hon var på det hela ett mycket
godt och älskligt barn, då ej hennes hosta och öfriga
smärtande plågor, dem ingen rätt förstod sig på, togo
öfverhand ; — då var det mamma, som måste pjollra med henne
och söka lugna henne, tills hon somnade från det onda,
hvilket var enda botemedlet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
