Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tjugofemte kapitlet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
82
varit i hufvudstaden, dels och hufvudsakligen för att kunna
vara till någon tjenst för den så högt älskade Emilia —
något hvarpå hon alltjemnt tänkt sedan den sorgliga
tilldragelsen i Lindsköldska huset. Detta förslag antogs med
acklamation och två dagar senare reste de åstad, till Idas
förtjusning. Ankomna till Stockholm, togo de in på ett
hotell, men skyndade redan följande morgon att begifva
sig till Lindskölds. De träffade Emilia i salen, som gaf
till ett utrop och utan att helsa genast sprang in och
ropade: "pappa, pappa, det är främmande från Marielund!"
Herr Lindsköld kom straxt ut och de båda vännerna
lågo snart i hvarandras armar med tårfyllda ögon. Emilia
omfamnade Ida med en nervös känslighet, — det liksom
anade henne, att hon skulle blifva till mycken lindring och
tröst för henne. Herrarne gingo in uti brukspatronens
rum, och herr Lindsköld fick nu för första gången fullt
utgjuta sin sorg och äfven mottaga, icke ett konventionelt,
utan det mest hjertliga deltagande, som kännes så
annorlunda och är såsom en balsam för själen; — också blef
nu hans tungas band lossadt, hvilket förut varit såsom
tillknutet, och han kunde så börja tala äfven om andra ämnen.
Men öfversten måste gå bort på ett sammanträde, och
bjöd sig derför förtroligt åter till middagen, för att
fortsätta samspråket. Yid utgåendet mötte han doktorn i
trappan. De voro förut föga bekanta, men blefvo det nu
i en hast genom doktorns påpasslighet att straxt draga in
öfversten i komplotten att förmå herr Lindsköld till
badresan.
Emellertid kom Emilia in till pappa och bad att Ida
skulle få flytta hem till dem och bo i Agnes rum. Detta
medgafs naturligtvis, och brukspatronen hade endast något
att tillägga om det väntade middagsfrämmandet; båda kände
sig helt ovanligt lifvade och upplinda. Efter middagen,
då herrarne åter gått för att språka tillsammans, sade
öfversten bland annat, och liksom blott i förbigående: "nå,
jag hör att du skall resa till Marstrand i sommar?"
"Jag? Hvem har sagt det?" frågade brukspatronen.
"Doktorn."
"Men det har jag ju aldrig sagt," återtog herr
Lindsköld.
"Men tänkt, menade han, ty han påstod sig känna
dig så väl, att om du ej ville resa för din egen skull, du
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
