Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tjugofemte kapitlet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
85
men för öfrigt lugn, jemn och nöjd. Doktorns besök
undanbad hon sig, och sade sig alltid, när sådant ändock
påyrkades, må bättre. Emellertid skickade herr Lindsköld
likväl en dag husläkaren in till henne, ty doktorn han
skall och kan ju bota allt, menar man. Eör tillfället gafs
ingen annan föreskrift, än litet kylande pulver; men sedan,
och så snart patienten blefve något bättre,
ordinerades-vistande ute i fria luften så mycket som möjligt samt
undvikande så vidt möjligt af all ansträngning, — hon behöfde
behandlas med den största skonsamhet och Ömhet, — och
framförallt borde det resande fruntimret stanna qvar så
länge som möjligt. Stundom satt Julie en hel eftermiddag
inne hos henne, och detta verkade mycket välgörande. Så
förgick dag efter dag, och småningom blef hon bättre till
kroppen, likasom klarare och redigare inom sig.
En afton, sedan alla gått till hvila, satt hon ensam I
sitt soffhörn begrundande, såsom hon så gerna gjorde. Hon
påminte sig då, huru hon en gång sutit der nedtryckt af
sorg, bekymmer, förebråelser, ja nästan förtviflan. Nu ,satt
hon der lugn, undergifven, tacksam — så tacksam för
hvad hon genomgått, ty hon tyckte sig ha blifvit bättre
— liksom kommit himlen närmare. Det klaraste månsken
lyste in i rummet. "O hvad det är herrligt" — tänkte hon
— "så ljuft, så mildt, så mystiskt. .. detta tycker jag bäst
om. . . bättre än solens ljus .. . det är för starkt, för
brännande ... så här ville jag lefva, tills den dagen
kommer,-då jag får komma till min moder, då jag får se hvad intet
öga sett, då jag lean se det..." Med sådana
drömmerier kunde hon hafva sutit uppe hela natten, men
resonnerade sig slutligen till att gå till sängs. På morgonen
inkom Ida och frågade på skämt mycket ödmjukt, hvad
hennes nåd befallde rörande åtskilligt, och Emilia försökte
att påtaga sig en sträng och befallande ton i sitt svar;
men sedan denna lilla scen var förbi, var hon så nöjd att
kunna ligga stilla, — hon kände att hon behöfde det —
och Ida satte sig bredvid sängen. "Jag kommer ut till
frukosten," sade hon.
"Nej, det får du ej/’ invände Ida, "du får vänta
dermed till middagen," och tillade, då Emilia protesterade,
"nu måste du lyda mig, — du blir så bortskämd genom
att icke ha någon att rätta dig efter. Tänk, när du får
en man, som du väl ibland torde få lof att lyda."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
