Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tjugoåttonde kapitlet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
100
flytta författarens anda, — hvilket ej heller är underligt,
då man ibland finner hur svårt det är för en person att
till en annan öfverflytta uttrycket af hvad man lifligast
känner." — Nu åter en blick, nej en blixt, som tindrade
och korsade sig framför Emilias ögon. Någon elektrisk
kraft drog nålen från tråden, — den föll i sanden, — men
i hast framtogs en annan, som det äfven lyckades att
påträda, och sömmen kom åter i full fart.. . Ingenting skulle
i dag störa den uppgjorda planen, det hade hon föresatt
sig, — men, gudnås, det var förgäfves ... stackars Emilia!
Herr Bernheim ville så gerna tala; men just som för
att hemta sig, ville han nu tala om något alldeles
likgiltigt, således om dagens talämne. "Har ni varit vid
Koster?"’ frågade han.
"Nej, men dit skulle jag vilja fara med ett litet,
anspråkslöst sällskap."
"Skulle jag möjligen få inbegripas i det sällskapet?"
"Ja, visst, — ni som alltid är så hjelpsam för pappa
att skaffa båtar och roddare, och som är en så god
styrman sedan . . . Det skall ock vara mycket klippigt och svårt
att gå i land, eller hur?"
"Tillåter ni mig att leda edra steg öfver branterna?"’
"Ja," svarade hon knappt hörbart, under det nålen
allt mer sjunkit och arbetet fallit ned åt sidan, "finns det
gröna ängar och vackra dälder att gå till, som vid Strömstad?"
"Jag vet ej," svarade han, med häftighet tagande
hennes hand, "men om jag bland lifvets klippor och skär
och ojemnheter, gröna ängar och vackra dälder, solsken
och mörker finge stödja, ledsaga, följa, beskydda er —
uppbjuda all min förmåga att för er undanrödja alla
stötestenar, — om jag kunde förskaffa er någon del af den
himmel, som jag sjelf skulle finna uti detta bemödande, —
och..."
Nu nedstörtade på Emilias kinder en flod från de
länge tårfyllda ögonen, i det hon nästan ohörbart
framstammade: "det kommer an på pappa."
"Nej, icke på pappa," han har gifvit mig sitt bifall
— blott på er beror..."
Nu kom Agnes in med dockklädningen i handen. "Vill
Emilia nu garnera? — Men jag tror Emilia gråter?"
Bernheim tog henne vid handen och förde henne ut,
sägande att syster stött sig, men att det snart går öfver.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
