Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tjugoåttonde kapitlet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
101
Men det hjelpte ej, — hon blef ond på honom och sprang
ifrån honom till pappa. Bernheim gick åter till bersåen.
"Vet pappa/’ sade Agnes häftigt, "att Emilia gråter,
och det är visst bara för den der stygga Alfred har sutit
och talat om någonting rysligt från Spanien eller Turkiet
eller hvad det heter, — pappa får lof att gå till Emilia."
"Ah, det går nog öfver, kära barn."
"Nej, söta, pappa, kom snart, — syster kan bli sjuk,
hon kan dö."
"Jag måste sluta detta först," sade fadren, tagande
till boken. Och i detsamma kommo ett par foglar
nedfly-gande på stranden, hvilka togo Agnes uppmärksamhet
i anspråk och hvilka hon sakta följde ända tills en liten
hund — hennes favorit — kom och jagade bort dem. Då
måste hon leka med honom och smeka honom, — det var
så roligt, så roligt! Så blef hon hungrig och fick en skorpa
att äta af Eva-, men just som hon skulle bita i den, fick
hon se pappa sitta stilla och orörlig som förut, — då släppte
hon skorpan och sprang bort för att se hur det var med
syster. Som hon sprang häftigt, hördes det in i bersåen,
och Bernheim kom ut emot henne, sägande att syster sofver.
"Vi skola ej störa henne," sade han och tog Agnes vid handen
och sprang bort för att leka med henne. Men hon var
fortfarande ond på honom, och nu än mer för det han kunde
se så glad ut, då Emilia var sjuk. Hon skulle nu bort
och äta sin aftonvard, och Bernheim låtsade gå hemåt,
men gick blott en omväg åter till bersåen.
Der var nu emellertid tomt. Son var försvunnen,
jemte hatt, shawl och alla hennes effekter, och han blef
stående helt flat och försagd, men icke sorgsen för det;
ty hade hon än gått bort, så var hon dock ej borta för
honom: han såg henne på bänken, i r^ mden, på hafvet,
öfverallt, — han hade henne i sitt hjerta — hon var nu
hans! Han satte sig på den plats, der de lofvat hvarandra
evig trohet, och han tackade försynen att han nu
ändtligen vunnit det mål han så länge eftersträfvat, ofta med
liten förhoppning om framgång. Länge hade han velat
sitta der, men måste dock till slut komma till erinring
af den verld som fanns utanför. Han steg upp och gick
till herr Lindsköld, som ännu satt qvar på samma plats; och
hvad skulle han väl nu kunnat tala om annat än sin
öfver-svinneliga sällhet? Han kunde nu icke tänka annat än
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
