Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tjugoåttonde kapitlet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på sig sjelf och fann ej, huru hvarje hans ord stack
pilen djupare i fadrens hjerta. Sedan han erhållit dennes
välsignelse, måste han sänka sig ned från höjden, och gick
nu hem för att bestyra sin post, sedan man kommit öfverens
att det vore bäst att lemna Emilia ostörd, såsom hon
alltid helst önskade vara, då hon kommit uti någon
sinnesrörelse. Det började blifva kallt på aftonen och de gingo
snart alla hem. Litet senare kom Bernheim för att fråga,
huru Emilia befann sig, och hade ingen ro förr än han
derom blifvit underrättad, men satte icke i fråga att gå in.
Sedan han fått tillfredsställande svar, skyndade han hem,
efter att likväl först hafva förfrågat sig hos herr Lindsköld
om ett möte med Emilia följande dag, om möjligt i
brukspatronens rum, hvilket torde väcka minsta uppseende. Han
önskade det, både för att taga afsked, emedan han nu måste
resa, och för att tala något om framtida planer. — Emilia
satt i sitt rum djupt begrundande sitt förändrade öde,
under den oupphörligt återkommande tanken: ack! om
mamma vore här! Herr Lindsköld gick in till sin dotter,
och gaf henne med största ömhet sin välsignelse. Hon
föll gråtande i hans famn, hvarifrån hon hade svårt att
slita sig ... det var ju nu både fader och moder! Sedan
de något lugnat sig, sade herr Lindsköld med något
förtäckta ord, att Alfred måste resa och ville i morgon komma
och taga afsked.
"Jaså," svarade hon blott, visserligen med djup
tonvigt och darrande på rösten, "men," tillade hon lugnt,
"må han resa! Aldrig skall jag vara något hinder för
honom i hans pligters utöfvande. Gifve Gud jag alltid
kunde uppfylla mina pligter mot honom! Detta är då
den första."
"Tack, min dotter, för dessa ord! Jag var just i
begrepp att säga dig detta, och är glad att du förekommit
mig. Men du behöfver nu hvila." Och så gick han, efter
att ännu en gång hafva omfamnat och kysst henne, med
pilen än djupare inträngd för hvarje förståndigt ord af sin
älskade dotter, hvars förtjenster han nu allt mer och mer
insåg och kanske öfverskattade. Men inkommen i sitt
rum, kände sig den vördnadsvärde fadren så ensam, som
han aldrig förut kännt.
-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
