Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trettionde kapitlet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
110
innerligt nöjd, då hon återkom hem. Allas sinnen
uppfylldes nu mer och mer af tanken på denna sorgedag, som
snart skulle inträffa, den älskade bortgångnas dödsdag.
Denna dag kom omsider, och kom i år på en söndag.
Man hade så mycket som möjligt sökt undvika alla
hushållsgöromål den dagen. En högtidlig sinnesstämning hade
bemäktigat sig alla, både herrskap och tjenare. Hela husets
personal samlades på morgonen tor att göra gemensam
morgonbön, som dels extemporerades, dels upplästes af
brukspatronen sjelf. Sedan gingo alla åt kyrkan, Emilia
stödd på sin faders arm, under det Alfred bar hennes
psalmbok, och Eudolf och Eritz gingo vid sidan. Till
middagen voro Emmerichs bjudna, som så innerligt delade
samma sorgligt högtidliga känslor. Derefter gingo de alla
mangrant åt aftonsången, Alfred ledande Emilia, men
brukspatronen stödd på Rudolfs arm. Agnes, som var
allvarligare stämd än man kunnat vänta, fick, på Eritz lörbön
och i anseende till det blida vädret, en efterlängtad
tillåtelse att följa med, ledd af broder Eritz. Vidare kommo
assessorn med sin fru och Albert ledande sin syster. Så
gingo alla dessa sorgklädda par att prisa och lofva Grud
med djup andakt och undergifna känslor. På aftonen
uppläste Emilia den älskade aflidnas älsklingspsalmer, stycken
ur predikningar samt uppsatser efter modrens diktamen
eller anvisning, hvilket allt hon hade så klart för sinne
och minne. Sedermera rörde sig samtalet omkring dagens
religiösa frågor, till slut blott mellan de tre yngsta herrarne
— nu för tiden alltid de mest positiva i alla ämnen —
under det Alfred blott då och då föll in, när han tyckte
öfverklokheten och bestämdheten antaga alltför stora
dimensioner. De äldre suto och hörde på, men voro glada, att
sönerna ej ännu voro smittade af denna tidens så allmänna
otro, och önskade till Gud att de måtte blifva bevarade
derifrån.
Albert Emmerich var en yngling med framstående
anlag-, han hade nyss afslutat sina studier för att blifva
jurist, men hade derjemte stor fallenhet för författareyrket,
och hade i den vägen redan gjort några lyckade försök.
Han aflägsnade sig en stund vid supéen, och framträdde
vid afskedet med ett litet tal öfver dagens ämne, affattadt
med den mest rörande, enkla vältalighet. Så slöts denna
dag och efterlemnade hos alla ett varaktigt minne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
