Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trettiotredje kapitlet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
131
gick snart till erinringar om den alltjemt saknade kära
bortgångna, om hennes förträffliga egenskaper m. m., hvil
ket allt det numera var blott en lisa att tala om, då de
visste henne vara i god ro och befriad från ett långvarigt
plågoläger, som doktorn sagt hade säkert måst blifva
hennes lott, i fall hon fått lefva. Ofta utgjorde naturligtvis
äfven Alfred samtalsämnet; så äfven vid det tillfälle vi nu
gå att omnämna. Herr Lindsköld omtalade, att Alfred
troligen snart skulle komma ut till Forsvik, ehuru det ej
var säkert.
"Ja, jag vet båda delarne/* sade Emilia; "derför
fäster jag mig ej dervid."
"Han är ledsen, att egaren till huset, som jag-
spekulerar på att köpa, dröjer så länge med sin hemkomst, att
det torde bli svårt att hinna med reparationen i tid. Blir
jag egare, skall det bli en grundlig reparation och
åtskilliga förändringar för din beqvämlighet, — ett par små
rum tillagda och kanske särskild tambur för Agnes räkning
Allt detta går han nu och bär i tankarne, och kommer ej
egaren hem i dessa dagar, måste Alfred i alla fall resa
bort på några veckor. Då får väl Rudolf resa till
Stockholm och bevaka kopeaffaren."
"I fall han har någon reda på sig, det ser klent
ut dermed, tycker jag, — men vi skola kanske ej tala
härom tills vidare." Herr Lindsköld nickade bifall, men
kom ihåg assessorns ord vid afskedet, och tänkte: nu har
nog hammaren fallit och sitter allt rätt på spiken. Han
hade tillräckligt kommit underfund med hvad han då ej
fick veta.
Till följande söndagsmiddag kom en resande
uppkörande på gården, och Emilia hoppade med två steg utför
trappan, för att vara den första att emottaga sin Alfred.
Han välkomnades så hjertligt af alla, och middagen blef
lifligare och gladare än på en tid varit fallet. Om aftonen,
suto Alfred och Emilia tillsammans och sprakade förtroligt
om deras angelägenheter, då, bäst .det var, Alfred frågade:.
"men hvad är det åt Rudolf, han ser mig så kuriös ut?"
"Ja, det är icke så godt att säga, men det reder sig
väl med tiden. Nog har jag väl en liten anledning att
gissa."
"Nå, än föremålet då?"
"Hvad? Hvem? Åh, Julie, det förstås."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
