Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trettiofjerde kapitlet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
136
derpå ned örat, blundade, fantiserade och tänkte, tänkte
och fantiserade, tills hon slutligen insomnade.
Då Emilia kommit ut i köket, fick hon veta att
rättaren stod i förstugan och väntade att få tala med henne,
hvarför han inkallades. "Ursäkta, nådig fröken," sade
han, "att jag kommer och besvärar, men jag ville bara
tala om att en lamunge har brutit benet på sig, så det är
visst så godt att slagta’n, och så är stjernrosas kalf så
fet och stinn, så det är väl inte värdt att han går och
dricker mjölk längre, och så skulle det väl sättas in
något kritter till höstslagten, och så är gamla brunte ..."
"Men," afbröt Emilia, förvånad att så direkt få
förtroende af dessa saker, "har ej Nilsson talat vid patronen
härom ?"
"Åh jo, visst har jag det, men si han har blifvit litet
konstuger och oreduger, så jag tänkte jag skulle få litet
reda på’et, om jag talte med fröken, som jag vet kan så
bra tala med honom. Annars hade jag väl tänkt tala med
gamla opatron."
"Ah nej, gör inte det, det tör nog bli bättre."
"Ja, jag tror väl så med," sade han och plirade med
ögonen."
"Ja, jag skall skaffa reda på alltsammans," lofvade
Emilia. Så snart hon bestyrt om sina
hushållsangelägenheter, gick hon derför och sökte Rudolf på hans rum, och
då han ej var der, gick hon ut i hopp att träffa honom,
men förgäfves; hon skickade bud ut på gärdet, i stallet,
på logen, vid bruket, allt lika fåfängt. Slutligen kom hon
ihåg, att de dagen förut blifvit afbrutna i sitt samtal, och
kanske, tänkte hon, vill han nu fortsätta detta, ja helt
säkert sitter han på mitt rum och väntar på mig. Hon
skyndade dit, men ej heller der var han att finna. Då slog
hon upp dörren till Julies rum, och — se der satt han,
men hade visst ej sjelf minsta reda på hvar han var, ty
. . . han hade Julie i sina armar.
Julie hade funnit sig stärkt af den djupa sömn, hon
några ögonblick fått njuta, hade repat mod och tänkte:
"jag skall väl kunna vara mig lik ännu dessa båda sista
veckorna, — sedan, min älskade Rudolf!" — Men då
känslorna äro starkt spända, händer det stundom att man sig
sjelf ovetande, tänker högt, och så hände det nu,
olyckligtvis, med de sista orden, och då hon i detsamma slog upp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
