Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trettiofjerde kapitlet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
138
på hennes kinder. Äfven Rudolfs ögon voro tårfyllda,
men det tycktes som om han på denna stund hade
undergått en stor förvandling, blifvit manlig, stark, upphöjd.
"Jag tror," sade Emilia, "att det vore bäst att ni genast
ginge in till pappa, — eller rättare, jag skall gå in till
honom."
"Nu må pappa tro," sade hon, då hon kommit in till
fadren, "att elden är lös i Julies kammare."
"Och i Rudolfs då äfven, kan jag tro," svarade han.
"Ja, men det har blifvit en flamma af de två, som
nu endast gnistrar och sprakar."
"M, hur skola vi då få den att stilla sig?"’
"Endast genom pappas välsignelse," sade hon, lutande
sig intill honom, "jag har ju sjelf erfarit det... och så
skola vi gemensamt nedkalla himlens välsignelse öfver dem."
Han slöt henne i sin famn, och så gingo de in till
de båda älskanåe. Bäfvande uppstego dessa och gingo
emot fadren, med en varat bön om förlåtelse, som af honom
genast beviljades, så mycket hellre, sade han, som han
länge varit beredd härpå; och så omfamnade och
välsignade han dem med största rörelse. %
"Pappa är då ej ond på mig?" sade Rudolf.
"JSTej, visst icke, min son, men glad åt din lycka.
Jag vet blott ej huru du skall kunna rätt bära den och
uppfylla de stora pligter den ålägger dig."
"Med träget eget bemödande har jag förut erfarit den
Högstes bistånd i så mycket, och jag får väl lefva i den
förhoppning att äfven i detta fall få erfara detsamma, så
långt det är för mig möjligt att hinna."
"Vi skola emellertid akta oss att göra detta kunnigt,
åtminstone några dagar; kom nu in till mig ... vi ha
mycket att tala om."
Inkomna sökte fadren intala sin son mod, kraft och
beslutsamhet, och denne lyssnade derpå med en
uppmärksamhet, som lofvade goda frukter för framtiden. Emilia
blandade emellertid sina tårar med Julies, hvars
sjelfförebråelser hade inga gränser. Hon hade ju lofvat sina
föräldrar att ingenting skulle hända före deras hemkomst,
— aldrig hade hon brutit något löfte som hon gifvit dem,
— det gjorde henne tröstlös. Men sedan till Emilias stora
glädje Julie gifvit henne förtroende af hela förhållandet
och huru hon varit öfverens med sin mor om saken, tyckte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
