Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trettioåttonde kapitlet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
161
henne, att det vore ledsamt, om Emilia genom de osunda
rummen skulle återfalla i sin förra sjuklighet.. Dessa ord
läto fasligt för Alfreds öron och blefvo sista inseglet på
beslutet, ehuruväl .detta i sjelfva verket redan var fattadt,
såsom han nu omtalade för v fru Emmerich, hvilken syntes
rätt belåten dermed. Sedan derefter Alfred gått att sköta
några göromål på sitt kontor, kom han tillbaka till
Lindskölds till middagen; men innan de gingo till bords, bad
han att, så fort sig göra läte, få ett enskildt samtal med
Emilia på eftermiddagen, hvilket skedde med en så ovanlig
ifver och ett. sådant allvar, att hon blef nästan förskräckt.
Efter middagen, så snart herr Lindsköld fallit i sin vanliga
middagslur, gingo de in i kabinettet, till hvilket Alfred nu
tillslöt dörren, som eljest alltid brukade’ stå öppen. Efter
en paus började han: "Emilia, jag ser att du älskar mig!"
"Har du ej’ kommit underfund dermed förr än nu?"
svarade Emilia något beklämd.
"Jo, men hvarje ny stadfästelse derpå är för mig en
glädje. Du kan ju ej dölja något för mig?" Nu kom
den förargliga förrädaren rodnaden och gjorde ett inpass
på hennes ansigte. "Du har,"tillade Alfred, "velat narra,
bedraga mig, föra mig bakom ljuset!"
Hon darrade, ögonen tårades. "Alfred," utropade hon,
flög honom halsen och kysste honom för första gången,
"förlåt mig, förlåt mig, du har rätt att förebrå mig, men
jag har varit i en sådan strid."
"Ja, om sanningen, jag har nog sett det."
"Du har medgifvit, ja förordat en rival, jag har stridt
emellan er båda, men det var naturligt och rätt att du
borde haft öfvervigten."
"Hvarför denna uppoffring?"
"Uppoffring för dig," sade hon med denna mildhet
och ljufhet, som var henne så egen, "är ju ett nöje."
"Men du är egoistiskt sinnad, som ej medgifver mig
detta nöje! Tror du jag känner mindre för dig?"
Han yttrade detta något högt, och i detsamma kom
herr Lindsköld, som blifvit störd i sin sömn, in i rummet,
nyfiken att veta hvad som stode på, då han sett dörren
sluten och hörde talas der innanför. "Jag undrade, hvart
ni tagit vägen," sade han, "men jag tror ni riktigt grälar
på allvar."
Hemlif på landet. • 11
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
