Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trettioåttonde kapitlet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
164
"För att öfverlista oss," sade Alfred, "nej, det får ni
vackert låta bli, ty då får ni säkert stryka segel, om det
ock blott är för vestan vindar."
Rudolf gick nu sin kos — hvart må man gissa —
och var sedan ej synlig för aftonen. Straxt sedan han
gått, inkom Agnes. "Jag tänkte ni farit af till månen,"
sade bon.
"Ah nej," svarade Alfred, "visst ha vi varit ett stycke
uppåt himmelen, men solen hade skymt undan månen, så
att vi ej fingo reda på honom, och derför är bäst vi nu
gå in i salongen till pappa."
"Ja, han trodde också ni var i månen."
"Nej, i solen, sade han visst."
"Ja, ettdera var det."
"Se så, låt mig nu se, om jag rår med den stora
damen," sade Alfred och lyfte upp Agnes på ena armen
samt tog Emilias arm under den andra, och så gingo de
in i salongen, der brakspatronen tog emot dem med ett
vänligt "se der, har jag mina barn igen." De satte sig
ned att språka om de förändrade förhållanden som
uppstått; alla voro nöjda med hvad som skett, och ej minst
Alfred, som fann det nu beslutade i flere afseenden bättre
än den första planen. Länge fingo de emellertid ej sitta,
förr an betjenten anmälde en herre, som kom för att göra
ett besök."
"Hvem är det?" frågade herr Lindsköld, "bed honom
vara god och stiga in."
"Jag kommer ej ihåg hans namn," svarade betjenten,
"herr Bernheim känner honom visst."
Alfred gick då ut i tamburen emot den främmande
och hvem fick han se, om ej sin gode vän Ahlfelt, som
ett helt år varit borta hos lagman T., och blifvit välbestäld
vice häradshöfding, samt var ifrig att se både fästman och
fästmö, hvilka han ej råkat efter förlofningen. Vännerna
omfamnade hvarandra hjertligt, lyckönskningar tyckte
Ahlfelt vara alldeles öfverflödiga, men deremot fann han det
högst nödvändigt att i tysthet bedja Alfred ej gifva akt
på hans afundsjuka, och dermed inträdde han och
välkomnades uppriktigt af både fader och dotter. Herr
Lindsköld föreföll numera såsom skulle han vara på någon
återgång till sitt forna tycke både för besök och en
liten bjudning då och då. Samtalet blef snart lifligt. De-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
