Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trettionionde kapitlet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
167
"Nej, det får vara som det är, om ej möjligen
väfkammaren kommer att flyttas dit, ty, ser du, pappa har
förbehållit / sig ett par rum på nedra botten, och jag ville
att väfkammaren skulle flyttas, så att han äfven kunde få
ett tredje för att hafva ett. domestikrum bredvid sig, men
han säger, att-det icke behöfves, efter han i alla fall blir
inackorderad hos inspektorsherrskapet, som, bevars, skola
bebo stora våningen, och så skola dina föräldrar allt
framgent behålla den lokal de haft." •
"Se så," .sade.. Emilia, som stod påpelsad och varm
och väntade; "nu får ni ej prata längre," och adjö ljöd
det på en gång från dem båda, med en omfamning,’ "adjö
herr inspektor, helsa-till hästar och kor, får och grisar,"
och denna helsning tillbakafördes vid hemkomsten, tillökad,
med en godkalfstek och Julies favorit, den vackra
kattungen, som lekte så. obegripligt snällt i kökskammaren.
Rudolf hade blifvit - en riktigt "treflig, sansad, lugn och
allvarlig fästman-, Julie mera glad och liflig än någonsin
förut. Att vara firad, fjäsads och beundrad är blott
besvärande för andra än fåfänga, egenkära och toketta,
något hvarför hennes goda uppfostran satt en bom. Af
naturen och såsom ett arf af modren hade hon ock mycket
sinne för praktiska sysselsättningar, jemte ett godt hjerta
— allt i den , fullkomligaste harmoni med sin blifvande
Diedvandrare- genom lifvet-, och hou var derför nu fri, glad
och förhoppningsfull.
De forna franska konversationsaftnarne började nu
återtagas, när> vännen, Ahlfelt kom på besök, men när
pappa var närvarande, förbyttes språket till tyska, det
enda utländska språk han med någon lätthet talade;
flickorna måste då återigen bli litet mera tystlåtna. En
sådan afton inträdde oförmodadt öfverste Brun hjelm, som
var i staden några dagar, och ’Ökade sällskapet. Alltid
glad och skämtande talade han alla språken, äfven italienska,
på samma gång och rådbråkade dem på allt upptänkligt
sätt, så att ingen mer än Alfred kunde reda sig med
honom. Då han såg Emilias fruktlösa bemödanden, sade han
så kärligt skämtande: "min stackars Emilia, jag ser att
jag plågar dig," och slog dervid sin arm om hennes lif
och k}rsste henne på pannan.
"Det der är ett språk," sade Alfred, "som jag ej kan
reda mig med.:"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
